I mitt yrke som hudterapeut träffar jag massa olika typer av människor.

De här personerna söker upp oss på kliniken av skilda anledningar, men gemensamt för alla är att de vill ha hjälp att förändra och förbättra någonting som har med deras utseende att göra.

Är det viktigt kan man undra? Ja, för många är det viktigt – medan andra boostar sig själva genom prestationer av olika slag. Men oavsett område så handlar det i slutänden alltid om bekräftelse.

Om du ofta får höra att du är trevlig, attraktiv eller har en stor begåvning så är det ju väldigt lätt att tro på det. På samma sätt som det är lätt att tro på motsatsen, om människor i omgivningen är snabba på att påpeka våra brister.

Själv är jag inget undantag. Jag blir glad, stolt och stärkt av positiva omdömen, och ofta sänkt då jag får höra att jag inte gjort något tillräckligt bra.

Men…detta med att låta omgivningen bestämma hur jag ska känna, är en bit som jag verkligen jobbar stenhårt med rent mentalt. Det är en tuff bit som kräver mycket träning.

Det går aldrig att bestämma – än mindre förutse – vad andra människor har för uppfattning om oss i olika sammanhang. Hur mycket vi än anstränger oss för att vara bra, göra rätt och passa in, så finns det förmodligen någon/några som inte tycker vi lyckas särskilt bra. Hur mycket vi låter dessa påverka är helt och hållet upp till oss själva..

Jag försöker verkligen att känna efter själv. Är jag nöjd och belåten med mig och det jag gjort? Ja, då är det good enough. Eller tycker jag i ärlighetens namn att jag kunde ansträngt mig lite till? I så fall får jag tänka till så jag förbättra mig till nästa gång.

I bedömningssporter som lydnad är det otroligt lätt att bli “offer” för andras (domarens, publikens, konkurrenternas) omdömen. Men det är faktiskt bara vi själva som vet, och ärligt kan bedöma vår prestation. Det är bara jag som vet hur jag och vovven tränat,  hur mycket vi tränat, vad som är våra styrkor och svagheter och vad vi lagt fokus på att förbättra senaste tiden. Det jag och min hund presterat kanske är riktigt bra med tanke på var vi är just där och då. Med det inte sagt att det inte kommer bli bättre i framtiden..

I bland får jag känslan av att många av oss som valt av tävla i bedömningssporter, innerst inne har väldigt höga krav på oss själva. I bland nästan orimliga. Och när vi väl ger oss ut på tävlingsplanen för att bli bedömda så är det med kniven på strupen, för vi vill så himla gärna att andra ska gilla oss, våra hundar och det vi visar upp. Och plötsligt blir vårt eget omdöme åsidosatt, till förmån för omgivningens bedömning.

Att vara sin egen “domare” handlar absolut inte om att inte kunna ta kritik, eller inte vara öppen för feed back. Tvärtom. Men jag väljer hur jag tar emot kritiken eller den feed back jag får, och vad jag gör med den.

Det finns många bitar att jobba på. Inte bara som hundtränare utan som människa i stort. Hela livet är väl egentligen en enda stor personlig utveckling. Att vilja utvecklas och sträva framåt är en mänsklig och helt normal egenskap. Men kanske vi ska försöka vara lite mer förlåtande och förstående mot oss själva i bland. Och det viktigaste av allt, inte låta någon annan tala om för oss vem vi är eller vem vi borde vara.

Den flygande border collien Tarzan – på väg mot rutan – är fångad på bild av duktiga fotografen Lena Kerje.