En förmiddag denna vecka befann jag mig i en vacker konferenslokal på Djurgården. Jag satt på en stol mittemot vår kursledare, med resten av kurskamraterna som åskådare, medan jag hade vansinnigt roligt åt min vänstra tumme som med smurfröst grälande på mig med samma ord som jag själv brukar använda då jag är mindre nöjd med mig själv.

Näe, jag har inte blivit galen – jag befann mig bara i hypnos. Inget konstigt alls. Det mest komiska och fascinerande är att jag efter detta tillfälle bara behöver titta på min vänstra tumme för att börja garva. Eller åtminstone le stort. Den tummen är numera mitt dåliga samvete, min egen röst som talar om för mig att jag kunde och borde presterat lite bättre, varit lite mer fokuserad och framförallt levererat bättre än jag gjorde. Men hur ska man kunna ta en tumme med smurfröst på allvar. Jag kan i alla fall inte göra det. Och plötsligt ser jag bara det komiska i alltsammans. Och kan för mitt liv inte tycka att jag förtjänar skäll – varken från mig själv eller någon annan.

Fråga mig inte hur det går till. Jag kan visserligen förklara det “nerurolingvistiskt” som det så vackert heter, men exakt hur det funkar vet jag inte. Men funkar gör det. Tveklöst.

Hypnos är en tranceliknande tillstånd som framkallas genom suggestiv påverkan av en annan person – eller av egen kraft. Det avslappnade tillstånd man befinner sig i påminner mycket om yoga, meditation och den typ av avslappning man använder då man mentalt visualiserar något. Skillnaden är att man här tar bort vissa känslor som redan bildat mönster i hjärnan, alternativt lägger till nya känslor som i sin tur skapar “rätt” mönster i vår hjärna. Svårt att förklara och det låter flummigt. Men känslor är ofta ganska flummiga. Och hur ofta tänker du en helt ren och konkret tanke?

Denna kurs innehöll ungefär 80% praktik där vi övade på varandra i olika sammanhang. Att befinna sig i trance är något vi alla gör med jämna mellanrum, fast vi kanske inte är medvetna om det. I trance är man helt medveten om omvärlden och ingen kan genom hypnos få oss att göra saker som vi känner starkt motstånd inför. Vi kan prata och svara då vi är i trance, men det omedvetna sinnet är på topp i detta tillstånd och det är det omedvetna sinnet som tar in det mesta av den information vi får genom hypnosen.

Varje gång du dagdrömmer är du i lätt trance. Om du är riktigt engagerad i en bra film kan du befinna dig i ganska djup trance. Vi kan skratta, gråta eller sitta som på nålar när det är spännande, trots att vi vet att det “bara” är en film och vi närsomhelst kan resa oss och gå därifrån. Men så länge filmen är bra lämnar vi den medvetna tanken och bara upplever. Precis på samma sätt är det med trance. På en nivå är du medveten om det som sker, men du accepterar upplevelsen som hypnosen ger.

Jag har lärt mig mycket på dessa dagar. Om mig själv, och hur jag använder mina egna tankar. Ibland på ett bra sätt – i bland på ett mindre bra. Jag har lärt mig känna var olika känslor sitter i kroppen (jo, alla känslor vi har är fysiska på något sätt), hur den rör sig och hur jag med tankens kraft kan ändra ett tillstånd.

Nu ska jag fördjupa mig i allt detta. Jag ska jobba med den kurslitteratur vi fått samt de böcker och cd:s  jag köpt . Det finns många sätt att integrera hypnos inom idrottspsykologin för att uppnå IPT (det Ideala PrestionsTillståndet) och jag ska försöka hitta min egen väg dit.

Och om jag någongång på vägen tycker det är svårt, jobbigt eller om jag känner mig minsta otillräcklig så räcker det med att kika ner på min vänstra tumme och vifta lite med den. “Du kommer nog inte fixa det här Heléne, för du är alldeles för otålig och tiden kommer aldrig räcka till” Men en blå tumme, med vit luva och smurfröst kommer jag aldrig kunna ta på allvar!!!

watch?v=tkfbjhxO5pQ&feature=related