Jag vet inte ens om dom känner varandra – Niina S och Karin D.:-)  Men oavsett vilket, har dom en gemensam nämnare. Dom har varit mina inspirationskällor denna helg.

För att göra en lång historia kort… Den här oerhört hektiska vecka avslutades på ett mycket bra sätt med en tvådagars lydnadskurs tillsammans med Niina Svartberg.

Att arrangera kurser med duktiga instuktörer och hundtränare innebär i princip att den mest betungande uppgift man själv har är att se till att det finns fika. 😉 Vilket i sin tur betyder att man har massor med tid att se på alla ekipage och ta del av diskussioner, feed back och tips kring träningspassen. Mycket intressant – i synnerhet då Niina även pratade en hel del kring detta med förarens känsla och attityd och vår förmåga att läsa våra hundar. Sådana bitar intresserar ju mig lite extra.

Det var en ambitiös och pratglad grupp med kursdeltagare. Stämningen var lättsam och med den där lite humoristiska undertonen som jag gillar så mycket. Man skrattar MED varandra, för att man känner igen många av de känslor och lätt förvirrade tankar som kan uppkomma då det inte går precis som vi tänkt oss. Och i och med att man kan skratta, blir saker och ting lite avdramatiserade.

Personligen tog jag fasta på en hel del av det som sas, och det gjorde att jag fortsatte tänka till kring min egen träning. Det är givetvis svårt att återge allt klokt som kom upp, men en sak jag verkligen tog till mig var när Niina berättade hur hon lägger upp sina egna träningspass. Nu kanske jag inte citerar ordagrant, men hon sa i princip detta. “När jag tränar vill jag träna med 100% känsla och det innebär att, om jag vill analysera över min träning går jag in i ett “annat rum”. Det  betyder att jag lägger hunden åt sidan och ger mig tid att reflektera. När jag är färdig hämtar jag min hund och vi går återigen in i 100% känsla i träningen.”

Jag tycker det lät som en mycket bra tanke. För precis så vill jag själv att det ska vara. Då jag och hunden jobbar tillsammans på planen så ska jag inte tänka så mycket, utan koppla på autopiloten och bara vara här och nu. Problem som uppstår eller saker som inte funkar riktigt som jag önskar, vill jag ju givetvis försöka lösa – men inte  just där och då. Ny och bättre plan för detta, Heléne! 🙂

En annan fråga som Niina ställde till några deltagare som ville ha hjälp med platsliggningen var “Varför ligger hunden?”  En bra fråga som gör att man i steg 2 kanske börjar fundera över andra saker typ “Varför väljer hunden att INTE ligga kvar i vissa lägen?” eller “Hur ska jag göra för att hunden ska ligga ÄNNU mer stabilt?” Eller till och med “Hur ska jag göra för att den ALLTID ska ligga 100% stabilt – oavsett vad som händer?” Åtminstone var det sådana tankar som började röra sig i mitt huvud.

Niina betonade också det faktum att hon inte hade någon förutbestämd strategi eller metod, utan varje hund fick vara facit för hur träningen läggs upp.

Vi pratade också en del om vilken känsla vi vill ha då vi ska gå in och prestera vårt bästa. Och konstaterade att det skiljer sig lite åt, men att det givetvis inte finns några rätt eller fel där. Bara bra eller mindre bra för respektive individ.

Min egen träning har av naturliga skäl blivit lite åsidosatt denna helg, men å andra sidan är jag grymt taggad! Och det finns en till…  Tarzan fick ett mikrokort pass i går på lunchen och i dag på morgonen, och nu på kvällen blev det en promenad tillsammans med Ditte och hennes tjejer och därefter åkte jag hem och tränade tre kvart till på planen.

Det är märkligt…jag var ganska trött då jag återvände hemåt efter promenaden, men bestämde mig ändå för att gå ut och träna rutan, fritt följ och lite vittring. Och det är helt makalöst vilken ny energi man kan få då ens fyrbenta träningskamrat – som i detta fall heter Tarzan – bara brinner av arbetslust och blir så lycklig av att få träna så han nästan sår knut på sig själv.

En annan individ som torde vara lycklig i dag är Karin Daun. Karin – som jag visserligen ännu bara träffat en enda gång, men som jag spontant kände stor samhörighet med – är lycklig ägare till Tarzans bror, Toppborders Snikke. I dag var dom överlägset bäst på SM i spår och vann med 614 poäng mot tvåan på 574. Jag har läst kommentarer som “grym lydnad”, “samarbete och harmoni som ger mig gåshud “och “en makalöst bra hund som utstrålar glädje och power tillsammans med sin förare”!!! Underbara kommentarer, och jag är så himla glad för deras skull!

Och trots att jag inte är minsta delaktig i deras framgång så känns det liiiite som att… vi också kan. Om inte vinna SM i spår så åtminstone… ja, det återstår att se!!!! ;-)) GRATTIS KARIN & SNIKKE!