Tarzan i fokus 🙂
Foto: Daniel Eidenskog

I helgen är det dags för våra lydnadstalanger att möta norska talangtruppen för den årliga “Norgekampen” som denna gång går av stapeln i vårt västra grannland.

Jag har efter noggrant övervägande och diskuterande med Diana och Lillemor beslutat att inte åka med till Norge, då det hade inneburit att jag fått ta med fyra hundar eftersom jag inte har hundvakt denna helg. I stället kommer jag heja på talangerna här på hemmaplan och dom kommer få bästa coachingen av Diana och Lillemor. Håller tummarna för många fina rundor! 

Nästa samling – som blir årets sista – har vi Maria Brandel som gästintruktör och hon kommer även ha en föreläsning i ämnet “Distinkta rörelser och engagemang”. Vi ser fram mot ett riktigt intressant talangläger!

I veckan har jag haft en heldag för ett träningsgäng där fokus låg på “tävlingsföraren”. Vad krävs av oss tvåbenta för att lyckas på tävling, förutom en vältränad hund? 

Det finns många otroligt skickliga hundtränare i detta land, men det gäller det att få med kunskapen och skickligheten ut på tävlingsbanan. Och då räcker det inte med att hunden kan sina moment bra på träning, även om det givetvis är en av förutsättningarna. Så vad krävs mer?

Gruppen ville verkligen bolla och tänka lite utanför gängse ramar och det blev en bra (och lång!) diskussion kring detta ämne. Gemensamt kom vi fram till några viktiga parametrar.

  1. Det krävs mod. Och med det menas modet att i bland chansa. Man måste våga förlora och inte alltid köra safe. Man måste även vara modig nog att blotta sina svagheter, både för sig själv och andra.
  2. Det krävs självförtroende. Man måste våga tro på sin egen träning, även om man givetvis ska vara öppen och presigelös då det gäller att ta emot råd och se saker ur nya infallsvinklar. 
  3. Det krävs att man är klarsynt. I hundträningen är det lätt att blanda in känslor hit och dit (man tycker ju så himla mycket om sin hund!) och så fort de tar överhand så förlorar man förmågan att se saker objektivt. 
  4. Det krävs bra och rimliga målsättningar. Det är lätt att vara kvar på en trygg nivå alltför länge och inte våga höja sin målsättning. På samma sätt kan det vara lätt att bli fartblind och köra på för snabbt då man tycker att allt går som på räls. 
  5. Det krävs att man tränar för tävling och inte för att vara bäst på träning. Vill man bli bra på att tävla så måste man träna med fokus på tävling. Det gäller att ha mental styrka att ta sig genom svårigheter och våga utmana sig själv. Att inte vara rädd för “den dåliga känslan”. För vem bestämmer om den är dålig? Det gör man ju själv!
  6. Det krävs att man är strategisk. Sila inte mygg så du tvingas svälja elefanter. 🙂 Det är lätt att “peta sönder” momenten. I sin strävan att få minsta detalj perfekt är det lätt att sabba i en annan ände. Och vips! har man ett mycket större problem än man hade från början. Vad är värt att lägga fokus på? 
  7. Det krävs att man håller glädjen och motivationen levande. Precis som i vilket äktenskap som helst 😉 gäller det att man vårdar träningsrelationen och glädjen i samarbetet med hunden. Vissa dagar går det lättare än andra. Men sammantaget måste träning bygga på lust, inte på allvar, prestationskrav och prestige. Det kan möjligtvis funka tillfälligt, men aldrig i längden. 

Förutom dessa punkter krävs ju en hel massa annat som mental träning, planering, fokus, motivation, ambition, fysiska förutsättningar o s v. Plus givetvis en vältränad hund. 

Tina och NeMo in action. Fatima granskar. 🙂 Foto: Daniel Eidenskog

Vad jag kan sakna lite i hundträningsvärlden är den traditionella “tränarrollen”. Inom ridsporten håller man sig till en tränare. Eller i vissa fall två. (Där heter det inte instruktör såvida man inte är instruktör på en ridskola. Tränar man privata elever är man A-, B- eller C-tränare beroende på utbildning)  Som ryttare åker man inte runt på kurs lite här och där. Däremot finns det många clinics där man kan hämta inspiration från andra duktiga ryttare/tränare. Men då sitter man på läktaren och suger i sig kunskap och idéer, man rider inte själv.

Jag tror inte på talesättet “Ju fler desto bättre” då det gäller instruktörer, för det ligger en fara i att titt som tätt byta strategi i träningen (vilket ofta blir fallet då man regelbundet skiftar instruktör). Jättebra att hämta inspiration från olika håll, men en instruktör som inte har ens träningshistoria ser ju bara “ekipaget för dagen”. Och även om de råd man får är bra, så kanske de inte passar in i den linje man hittills haft. Och har man ännu inte hittat någon linje är det förmodligen ännu viktigare att inte åka runt för mycket.

Därmed inte sagt att man inte ska gå kurser. Men om man vill komma framåt kanske man ska vara lite strategisk och välja ut ett fåtal kurser, och däremellan försöka hitta en tränare som man trivs med och som coachar en under längre tid.

Det är förvånansvärt att inte fler tar chansen att vara med som åhörare på kurser. Själv tar jag gärna chansen att vara observatör då tillfälle ges. Förutom att ta del av instruktörens tankar så lär jag mig mycket genom att studera olika hundar och förare i träning. Hur svarar hunden? Vilka signaler sänder föraren ut? Hur skulle man kunna göra det annorlunda? O s v…

Smilet tränar följsamhet. 🙂 Foto: Ingela Karlsson