Foto: Ingela Karlsson

Jag kommer från början försöka lära Smiley att det finns olika träningslägen. Jag tänker att det finns tre grundläggande:

Läge 1 är passivitet utanför planen i väntan på träning. Här vill jag att hunden ska koppla av och kunna vila, oavsett om den sitter i bilen, ligger uppbunden eller lös bredvid planen. Jag minns än hur imponerad jag blev när jag var hos Jenny Damm för flera år sedan och hennes hundar låg helt lugnt bredvid agilityplanen och väntade på sin tur när Jenny körde järnet där inne. När jag påtalade det svarade hon förvånat: ”Jamen det är väl självklart att dom ska kunna ligga och vänta på sin tur utan att gapa.” Hrm… helt självklart är det nog inte, men definitivt en bra målbild att ha med sig, och jag kommer träna Smilet i att vara både uppbunden och ligga lös bredvid planen och vänta (fast det senare lär få dröja).

Vila, väntan

Läge 2 är stand by–läget inne på planen. Det kommer jag använda mig av då jag helt kort pausar träningen. Då vill jag kunna sätta eller lägga honom i väntan på att snart få köra igen och då ska han liksom vara beredd. Jag belönar att han har fokus på mig (inte nosar eller kollar på annat) och väntar lugnt. Det här ska inte förväxlas med stadga, där jag vill att hunden ska ha en mycket högre förväntan och ”muskler” (som Diana Samuelsson skulle uttrycka det;). I stand by-läget ska hunden bara vara beredd –  inte på att explodera utan få fortsätta träna. Det här läget kommer jag inte att introducera ännu för Smiley, för än så länge vill jag att allt som sker på planen ska handla om engagemang.

Stand by Foto: Åsa Jakobsson

 Läge 3 är engagemang och uppgiftstanke inne på planen. Så fort vi går in på planen och ända tills vi går ut ska hunden veta vilken uppgift den har, oavsett om det handlar om att följa med i en transport, springa mot en apport, sitta blixtstilla med fokus, leka med mig, hitta sin position vid sidan osv. M a o ska den vara 100% engagerad i den uppgift jag presenterar.

Engagemang i sin uppgift Foto: Ingela Karlsson

Detta kräver jättemycket av mig som förare för jag måste vara extremt genomtänkt och fokuserad själv. Men passen med valpen är korta, ca 1-3 minuter, sedan går jag av planen och sätter honom i buren eller binder upp honom vid sidan av planen där han får vänta, och jag får reflektera.

På det här sättet tror jag det blir väldigt tydligt för hunden att då man går in på en träningsplan så är det engagemang som gäller och ingen “slaksträning”. Givetvis kommer det ta tid innan den tanken har fått ordentlig genomslagskraft och såklart kommer det i början kommer finnas störningar som gör att vi får tapp i uppgitstanken. Men jag kommer jobba på att få få lite tapp som möjligt. Jag tror också hunden kommer ha lättare att verkligen koppla på och av eftersom det blir så tydligt.

Med Tarzan tänker jag också på det här sättet, men han är numera så rutinerad nu att jag kan kosta på mig att ”slarva” mellan varven. Det är inte alltid jag har planen helt klar då vi går ut, och numera jag kan ibland släppa fokus på honom utan att han släpper fokus på mig. Han tappar ändå aldrig sin träningstanke så länge han vet att det är träning på g. 

Jag kikar lite på hur man tänker i IPO-träningen och gillar många av de tankarna. T e x gillar jag tanken på att inte paketera i hop hunden för mycket och “göra den lydig” för snabbt. Det får liksom inte bli prydligt och tillrättalagt för tidigt. Jag tycker IPO-förarna (åtminstone de riktigt duktiga) är extremt skickliga på att ha sin hund högt i drift, men ändå kunna tävla den samlat och med precision. Jag har sett hundar som gått ett över sex minuter långt program utan tendens till blicksläpp varken i moment eller under transporter. De har varit lika engagerade och fokuserade sista momentet som första och gått med schvung och attityd. Det imponerar på mig. 

Det kommer en intervju med Frida Wallén här på bloggen framöver där man kan ta del av hennes tankar kring träning av den unga hunden. Håll utkik!