I går hade jag noll motivation för lydnadsträning, men gav mig ändå ut i blötsnön en sväng. Jag såg det mest som en utmaning för egen del att försöka få till ett givande pass, trots att inspirationen tröt.
Vi började med att gå in på parkeringsplatsen och göra en platsliggning. Tarzan la hakan på tassen i stället för (i modden) mellan framtassarna, men det är okej för mig. Han gör likadant i ridhuset då han inte vill ha hakan i spånet. Jag belönar det inte, men släpper igenom det. Vi brukar alltid börja med något lugnt då vi gå in på träningsplanen, mest för att inte höja hans förväntan ännu mera. En platsliggning, sitt-stanna kvar, någon koncentrationsövning eller liknande.
Därefter blev det lite lekövningar med kriteriet, ”tänk först -gör sedan” (Tarzan har en tendens att vända på den tesen). En jättebra övning för honom är att kampa med en leksak och hålla fast den, trots att jag tar fram en likadan från andra handen och håller framför nosen på honom. Han får byta först på mitt ord. Tarzan hade fruktansvärt svårt för detta från början, och så fort jag fått fram leksak nummer två så släppte han den första och kastade sig in i den nya – i bland råkade mina fingrar dessutom komma i vägen. Men nu kan han hålla kvar, och man ser hur han går in i hög koncentration. Han slutar slita i leksaken han håller i och bara håller emot, något som jag också gillar. Att kunna använda kampen som en kombinerad koncentrations/stadgeövning plus rolig belöning känns bra.
Efter lekövningarna gick vi direkt in i ett fritt följ. Jag upplever inte att Tarzan blir hetare efter att vi lekt och busat, snarare tvärtom. Är jag däremot väldigt sparsam med de lite mer aktiva belöningarna och aldrig låter honom ”pysa ur” så höjer han sin intensitet desto mer. Jag funderar på att börja använda ett slutord även då det gäller belöningarna, på samma sätt som jag har efter varje moment och uppgift som han slutfört. Kanske det på sikt kan hjälpa till att få ner hans belöningsförväntan, även i de fall då belöningarna är tävlingsmässiga. Han får göra sin snurr, studsa lite kring mig medan jag bekräftar att han är duktig, sedan säger jag mitt slutord och blir neutral igen. Och då är det full fokus på nästa uppgift. Jag tror jag ska testa den varianten för tydlighet är A och O i träningen med Tarzan. Han får aldrig sväva i ovisshet om vad som gäller, för då gissar han och tror hej vilt.
Efter att ha filmat vårt fria följ i ridhuset för två veckor sedan (då jag upptäckte att jag konstant belönar honom då han går på dubbla spår och för långt fram, gah!!) har filmkameran varit med så gott som varje pass. Han har bitvis kommit längre bak, fått mera luft mellan sig och mitt ben och även blivit rak och fin. Han kan vobbla till lite när energin rinner över, men 90% av gåendet är okej. Framför allt har jag lärt mig att känna efter så att min uppfattning stämmer med synintrycket. Inte så himla lätt alla gånger, speciellt inte då man har en kvick hund med mycket rörelse i sig.
Sedan blev det träning på rutan. Jag hade ställt upp två olika rutor, och tänkte prova en liten utmaning med killen. Den första rutan skickade jag till från 10-12 meter, och den klarade han fint. Sprang på djupt in, ända tills mitt ”stå”, men hade ändå uppmärksamheten åt mitt håll, och inte bara på att springa. Därefter gjorde vi en liten fjärr och sedan vidare till nästa ruta, där jag skickade honom från cirka 25 meter. Min tanke var att se om han klarade av att tänka ”springa på till bakre kant” eller om han skulle ha avståndet från den första rutan i kroppen.
Det blev lite mitt i mellan. Han sprang ut till rutan men började själv stanna precis vid främre konparet. Jag stod kvar utan att säga något och då gjorde han en liten lov bakåt, vilket han fick beröm för (fast ingen roligare belöning än så). Jag bytte ruta igen men denna gång fick han springa från 25 meter fram till en target i bakre kant, eftersom jag var rätt säker på att han skulle bli kort igen om jag inget gjorde. Nästa skick var utan target från samma avstånd, och då blev det rätt hela vägen.
Jag funderar mycket kring detta med ”errorless learning”, och har bollat lite tankar både med Hanna Östman (som var på föreläsning i ämnet) och även med Ditte. Errorless learning går kortfattat ut på teorin att varje gång ett fel uppstår är risken stor att detta fel kommer upprepas. Att på olika sätt se till att hunden alltid lyckas (genomtänkt träning, hjälper, förberedande uppgifter mm) ökar chansen att felbeteenden uteblir, därför att ”rättmönstret” i hjärnan blir så tydligt.
Och tänker man errorless learning så var ju mitt sätt att testa av rutan inte korrekt eftersom jag fick jag fram ett felbeteende. Men om man aldrig provar så vet man ju inte riktigt var man står (och hur hunden egentligen tänker), och hur man ska göra om det blir fel på tävling. Samtidigt vet man ju att varje ”fel” sätter sin koppling i hjärnan, och har det en gång uppstått så finns det alltid kvar. Jag tycker detta med inlärningspedagogik är superintressant. Och än mer intressant (och svårt!) är hur man successivt överför detta så att hunden håller att utföra ett snyggt tävlingsprogram under många år. Vad har ni läsare för tankar i ämnet?
De sista övningarna för Tarzans del denna dag blev i alla fall lite rutskick från olika håll och på olika rutor. Vissa belöningar kom från mig och vissa låg utlagda bakom rutan. Jag vill att han ska ha tanken att det kommer någon form av kommando då han är på rätt plats. Antingen ”stå” (man stannar snabbt, vänder, står blixtstilla och väntar på nästa ord) , ”okej” (fortsätt springa genom rutan att ta belöning som ligger i riktning framåt) eller ”ja” (belöning kommer från mig då han är på rätt punkt).
På Tarzan har detta funkat bra. Det gör att han springer på, men ändå med en viss uppmärksamhet åt mitt håll.
Det blev ett hyfsat bra pass, trots tö och blötsnö. Mick och Tiger fick inte träna lydnad, men Mick fick ett uppletande med tre föremål och Tiger fick ett litet miniupplet där han fick leta redan på sin favorit-pip-gris. Terrierkillen älskar inte att pulsa fram i blötsnö, men för favvisgrisen kunde han tänka sig att göra ett undantag. 😉
Bilden på Tarzan i rutan är tagen av Lena Kerje.
Vem har föreläsning i det ämnet som din kompis varit på? Vore intressant att veta. Jag har inte så stor erfarenhet i ämnet men om man tränar på det sättet borde ju lite av tanken med shejping gå bort. Då låter man hunden testa sig fram till rätt beteende och det hinner bli en massa fel innan, även om hunden själv inte är medveten om det. Blir det inte automatiskt att man måste träna med massa hjälper hela tiden om det ska hålla?
Miranda, kolla Hannas (och de örvrigas) svar längre ner i kommentatorsfältet. 😉
Tack för att du delar med dig av din träning, mycket bra tips. 🙂 Du tänker så vettigt låter det som.
Jag har aldrig hört begreppet errorless learning men tror jag tränar så ändå. Försöker se till att det blir rätt hela tiden genom att tänka genom träningspassen och ge hunden bästa förutsättningarna för att göra rätt. I bland tar jag till hjälper, men försöker låta bli. Men behövs det så hjälper jag hunden hellre än att det blir fel.
Gillar Tarzans energi och uttryck, verkar vara en härlig hund att jobba med!
Jag tänker som du Maria! 🙂
Oj vad snabba ni var att svara! 🙂 Errorless learning används till stor del på humansidan då det gäller inlärning av olika uppgifter hos bl a alzhemimerpatienter och psykiskt funktionshindrade. Jag letade upp en studie på svenska, där står
”Kortfattat består felfri inlärning av fyra moment a) den uppgift som skall läras in bryts ned i sina beståndsdelar, vilka sedan rang- ordnas från den mest enkla till den mest komplexa; b) instruktion och övning börjar med det delmoment som det är mest troligt att man lyckas med; c) instruktion och övning fortsätter sedan stegvis med allt svårare moment; och d) i genomförandet av varje delmoment sker en överinlärning genom upprepad och framgångsrik övning. Syftet med felfri inlärning är, att man skall lära sig att utföra en aktivitet rätt från början och vid inlärningstillfället försöka undvika att göra några som helst fel. Om man lyckas med det, lagras endast de rätta handlingarna i minnet och man undviker därmed störande inverkan från minnen av felaktiga handlingar när man senare på egen hand ska försöka utföra aktiviteten som man lärt sig.”
Visst är det väl ungefär så många av oss lägger upp träningspassen med våra hundar. Och ju tydligare rättmönstret blir, desto mindre chans är det väl att enstaka fel befästs, och man i bland vågar ”utmama” hunden. Man måste ju t e x även lära hunden att kunna stanna och bli omdirigerad på en dirigeringsapportering utan att bli osäker. Även om det är ett ”felbeteende” så är det ju ett beteende jag vill ha med i registret s a s. 😉
är skeptisk… jag vill ha en hund som tänker själv och på det här sättet behöver den aldrig tänka själv utan man krattar hela tiden i manegen. Det är säkert olika vad man har för hund men det låter i mina öron som om det inte håller i längden, är själv inte rädd att det blir fel utan då lär jag mig hantera dom från början på ett bra sätt (hoppas jag i alla fall) 😉
Många vägar bär till Rom! 🙂
Man ska inte vara rädd för att skilja på rättbeteenden i hjärnan och effektiv inlärning. Två skilda saker fast ändå så lika . 🙂
Errorless learning används även vid inlärning hos barn med ADHD. Det bygger mycket på strukturer och mönster vilket gör det lättare för många av dessa barn att lära sig. Mycket av inlärningen bygger och på många upprepningar, även av de enkla övningarna. Man kan kanske kalla det lite av en ”hjärntvätt” fast på ett positivt sätt.
Tror du är inne på rätt spår Heléne när du skriver att man måste våga prova och testa gränser längre fram i träningen, och heller inte vara rädd för att det blir fel. Men ju flera rätt man grundat med då man lär in, desto mindre känsliga blir felen längre fram.
Förövrigt en mycket bra och intressant blogg!
Hälsningar Susanne
Ja, jag har mest hört talas om det då det gäller inlärning hos de grupper du beskriver.
Tack, roligt att du gillar bloggen. 🙂
En fråga bara, hur har du gjort för att ändra Tarzans position i fria följet? 🙂
Oj, det är svårt att riktigt förklara allt i skrift. Det mesta handlar om att jag ändrat min belöningsplacering och varit noga med att direkt agera om han går för tight och på två spår. 😉
Tror du det är viktigt att träna rutan från olika avstånd? Alltså efter vartannat för att hunden ska lära sig springa rätt ändå.
God fortsättning på julen önskar Gunilla, Flash och co
Jag tror det är viktigt att kolla av mellan varven hur hunden tänker i träningen. Tänker han placering eller tänker han avstånd, tidigare ruta eller något helt annat. Samma sak om du flyttar rutan en meter åt sidan och skickar. Många hundar springer dit rutan stod förut.
Inom inlärningspsykologin jobbar man med olika pedagogiska metoder, errorless learning är en av dem. Vad jag vet används de mest då det gäller personer med skiftande psykiska funktionsnedsättningar där det är oerhört effektivt. Även personer med damp, asbergers syndom har testats.
Jag tror mycket på det här sättet att arbeta med inlärning rent generellt, även om det viktigaste alltid är att anpassa metoden efter individen. Man får akta sig att sätta in personer i fack, bara för att man t ex har damp så fungerar man inte precis likadant som någon annan med samma diagnos 🙂
Tack för ditt inlägg. Intressant! 🙂
Nu har du fått mig att börja tänka igen. Förutom det där med felfri inlärning så funderar jag på ditt sätt att tänka i rutan. Om jag fattar det hela rätt så vill du att hunden ska ha tanken hos dig och på vad du kommer säga, men först när den kommit till en viss punkt i rutan. Rätta mig om jag har fel. Och för att den inte ska tänka för mycket på att stanna och inte heller springa så varierar du ditt kommando. Rätt eller?
Men hur får du hunden att springa till den rätta punkten från början?
När man tittar på bilden på Tarzan så har han öronen vända mot dig. Har du sagt ditt ord där eller väntar han på det? Och är han alltid lika luftig innan han ska stanna? 😉
Kram
Jag kunde inte sagt det bättre själv Emma. 😉
Punkten har jag förklarat genom att ha en target eller leksak dit jag vill ha honom. Fast jag är rätt snabb med att plocka bort den… 😉
Oj, jag minns inte om jag sagt kommandot eller ej på bilden. Den togs för ett år sedan… Det ser ut som att han väntar på att jag ska säga något, och han blir gärna lite luftig innan han stannar. Fast det har blivit bättre med tiden. 😉
Underlättas inlärning för att hunden gör rätt?
Skapar felträning spår i minnet som påverkar resultatet?
Så skulle jag vilja lägga upp frågeställningen egentligen.
Initialt tror jag att inlärning sker snabbt och med gott självförtroende hos hunden men med tiden tappar den uppmärksamheten och det skadar effektiviteten och inlärningen.
Mitt enklaste exempel är slalomträning med bågar eller kontaktfält. Inte ditt område men det kan jämställas med rutan, tror jag. I slalom kör jag med bågar och koppel och hunden får snabbt upp självförtroendet och säkerheten. Däremot kommer problem om man inte ”kedjar” ihop det med hinder tidigt och även lägger in alla hjälper man haft även i svårare miljöer och situationer. Precis som jag skriver nedan blir hunden även lite haha jag kan det här plättlätt och kan då springa för fort och missa ingånden. Men den har ett gott självförtroende!
Tänk dig att hunden alltid ska springa till ett ställe och stanna. Så är både rutan (om man bortser från att det är en dirigering) och kontaktfältet om man har två på två av kontaktfält. Dvs två tassar på marken och två tassar på hindrets nedfart. Det ska alltid se ut så och vi vill inte ha några andra alternativ hunden ska välja mellan. För det begränsar just felfri-träningstanken. Hunden ska aldrig se efter ett andra alternativ. Det finns inte.
Låt oss då säga att vi vid första träningspasset har en hund som kan springa till en target på långt avstånd. Den kan göra det oavsett vår position och med säkerhet. Låt säga att vi vill lära den springa till rutan. Jag vill kunna ta ett kort och att hunden ska veta direkt att såhär ska det se ut redan från början. Om man grundat rätt borde hunden rimligen springa till targeten fast det står koner runt den. So far so good! Ta med dig det kortet till all träning och genom alla steg. Där har du ett lysande exempel av den här typen av träning och var jag tänker att man kan använda den.
Jag har lyckats till den fasen där hon oavsett min position alltid sprang till rutan på långa avstånd. Det var när jag ville börja tävla och började tävla som jag avancerade vår träning till nivåer vi inte var på egentligen och började slarva som jag fick problem.
Stannar kort, hittar inte rutan för hon är het och ser andra alternativ som tex stora sågspånsringar *dräggel*. Där hade träningen gått över till trial and error;-) under träningarna eftersom jag hade bråttom att få till det. Detta skapade minnen i hennes skalle som gör att det finns alternativ. Där kom sågspånsringarna som ett brev på posten, sååå väntat;-)dessutom hade vi kedjat för lite och eftersom hon är en hund som inte går ner sig på tävling utan gärna kör ett varv till ser/såg jag inget hinder i att få belöna mig själv med lite tävling för jag gillar att tävla. Och jag känner min hund, hon går att lära om och lära rätt:-)
Det jag ville komma fram till är att jag initialt ser en stor vinst med felfri-träning om det är möjligt för det jag vill lära hunden, men jag tror det är mycket viktigt att följa upp grundträningen vidare i kedjor. Tex, skicka hunden till en target på 25 m mitt i en kedja. Den ska veta att riktningen alltid är densamma som jag visar. dvs 90 grader från en kon eller utan kon dit jag pekar och rakt. Då kommer vi dels ut ur momentet och in i detaljer trots i en kedja.
Vinsten jag ser och som jag gillar för det jag nämnde ovan är att hunden får ett gott självförtroende och tycker det är busenkelt. I agilityn tror jag man kommit långt med det tänket speciellt när man behöver arbeta fram driv i raser som egentligen inte har något. Gick för en britt en gång och hon gjorde aldrig något som saktade ner hunden. Hela hennes system gick ut på att hunden skulle behöva tänka så lite som möjligt utan fokusera på sin uppgift i snabbaste farten. Det är en utmaning! Men tänker man till lite extra så går det. Hon belönade även allt hunden gjorde.
Jag tror att mycket felträning skapar minnen men där skulle jag vilja skilja på felträning som i att lyssna och veta vad som är rätt och i att lyssna men inte veta helt säkert. I det sistnämnda tror jag hunden kan börja leta alternativ eller/och att det kan påverka hundens känsla och lust i träningen. Och farten kommer förmodligen sänkas.
Så flummigt men bättre kan jag inte förklara hur jag menar. Förresten har jag hittat artikeln jag pratade om. Scannar och skickar till dig på mailen.
Det är så roligt att nörda in på sånt här och den där artikeln läste jag med förtjusning för flera år sen och därför blev tidningen sparad.
Glömde, denna typ av trärning tycker jag också passar vissa individer bättre på olika sätt. Den mindre motiverade blir mer motiverad för den tänker att jisses vad lätt det här va och man får en korvbit (!) medan den lättmotiverade snabbt kan gå över på svårigheterna och utmaningar vilket också spetsar öronen på den hete kandidaten som ibland är så ivrig så den behöver vara mer uppmärksam.
Orkade någon läsa ända hit så tack för intresset;-)
Tjing!
Så Helene, det jag menade och som du önskat att jag skulle utveckla var att rätt tankar inte nödvändigtvis ger effektiv inlärning. Eftersom hundar är individer och som i texten ovan är det en tunn gräns mellan effektivitet och enkelhet:-)
Tack Jenny för ditt inlägg! Väntar med spänning på mailet. 🙂
Hej!
Jag var på en föreläsning från dessa:
http://www.swdi.se/
De pratade om errorless learning i spårinlärningen. Tror att det beror helt på vad man har för hund, själv har jag en hund som vill gärna vara klassetta, hon vill göra rätt och blir frustrerad när det blir fel, när jag är otydlig eller hon inte förstår. Just nu har vi vintervila i två veckor till, men efter det så ska jag starta upp henne och detta med målet att jag ska ha väl genomtänkta träningspass med så lite frustation som möjligt, från oss båda. Hon är fantastisk på sina övningar när hon förstår vad jag menar och hon förstår syftet med den. Annars så spinnewr hon loss i hjärnan och det leder till ljud och massor av feltänk, vilket fakstiskt går att undvika.
Själv blir jag som tränare väldigt sur på mig själv om jag gör övningarna för svåra och det leder till frustation hos henne, detta lär vi oss inget av, utan bara får ett dåligt träningspass, sedan så har jag givetvis övningar för att öka hennes kunskap och ströningsträning, men att felen blir ”kontrollerade”. Inte helt lätt 🙂
Ha ha Hanna, det var du som satte i gång tankeverksamheten hos mig efter att du varit på föredraget. 🙂 Kul!
Tack för alla reflektioner, alltid roligt att få ta del av era tankar. Det tycker nog fler än jag, för detta inlägg har haft 518 besök sedan jag la in det runt lunch i dag. Kul! 🙂
Jenny, uppskattar dina rader och hade inga problem att ”orka” läsa till slutet. Jag tror du är inne lite på det här med episodiskt minne och procedurminne som jag antar finns även hos hundar. Det episodiska minnet är kopplat till händelser och känslor (sådant som du beskriver påverkar känsla och lust) och procedurminnet som man väl kan likna vid ”kroppsminne”.
Framförallt det sistnämnda förmodar jag är det minne som förstärks vid errorless learning, dv s att kunna utföra en uppgift utan att tänka (jämför med att cykla, simma osv). Det minnet är hos människor mindre känsligt för stress och känslopåverkan.
Hos hunden kommer ju en annan viktig aspekt in och det är belöningarnas inverkan. Errorless learning bygger vad jag förstår på många, många upprepningar av varje liten del, vilket i sin tur bygger upp en hög förväntan på belöning hos hunden. Att från detta gå över till att kedja och få träningen att hålla tävlingsmässigt känns som ett stort steg som kräver mycket och noggrann planering. Precis som du skriver, Jenny. 🙂
Jenny!
Vill du maila den artikeln till mig med?
hannahund80@hotmail.se
OBS! inte com utan se 🙂
Tack på förhand!
Tror mer det kan likställas vid en metod inom diskrimineringsträning som tillåter oss att reglera de stimulus vi inte vill ha eller ha få av. Men det beror på i vilket område man tittar.
Tror inte nödvändigtvis att det behöver handla om väldigt uppdelade sekvenser med mycket belöning. Då får vi ju andra problem. Tror man kan komma undan det…godnatt:-)
javisst kan jag det Hanna:-)
Den är ju hundinriktad så det är lite kul läsning faktiskt.
Det är med stor behållning jag läser din blogg. Trevligt skriven med en god ton och intressanta ämnen, för att inte tala om alla vackra bilder.
Mvh Gun
Jag är med till största delen. Så ofta som möjligt ska det bli rätt, man måste utmana och se var man står i träning och inlärning, men det är viktigt att ibland gå från fel till rätt, t.ex. rutan (med eller utan dirigering). Om hundarna aldrig får lösa ett ”felbeteende”, hur räddar man det då på tävling? Har sett många ekipage, som inte kan rädda moment, när det blir fel, för hundarna har alltid fått göra rätt.
Jag ser själv till att det blir rätt i mer än 95% av fallen, men de gånger det inte funkar direkt, då löser vi det tillsammans. När det väl är gjort, först då förenklar jag.
Jag är helt inne på din linje Hanna. 🙂