2F5Q5737_2

I går hade jag noll motivation för lydnadsträning, men gav mig ändå ut i blötsnön en sväng. Jag såg det mest som en utmaning för egen del att försöka få till ett givande pass, trots att inspirationen tröt.

Vi började med att gå in på parkeringsplatsen och göra en platsliggning. Tarzan la hakan på tassen i stället för (i modden) mellan framtassarna, men det är okej för mig. Han gör likadant i ridhuset då han inte vill ha hakan i spånet. Jag belönar det inte, men släpper igenom det. Vi brukar alltid börja med något lugnt då vi gå in på träningsplanen, mest för att inte höja hans förväntan ännu mera. En platsliggning, sitt-stanna kvar, någon koncentrationsövning eller liknande.

Därefter blev det lite lekövningar med kriteriet, “tänk först -gör sedan”  (Tarzan har en tendens att vända på den tesen). En jättebra övning för honom är att kampa med en leksak och hålla fast den, trots att jag tar fram en likadan från andra handen och håller framför nosen på honom. Han får byta först på mitt ord. Tarzan hade fruktansvärt svårt för detta från början, och så fort jag fått fram leksak nummer två så släppte han den första och kastade sig in i den nya – i bland råkade mina fingrar dessutom komma i vägen. Men nu kan han hålla kvar, och man ser hur han går in i hög koncentration. Han slutar slita i leksaken han håller i och bara håller emot, något som jag också gillar. Att kunna använda kampen som en kombinerad koncentrations/stadgeövning plus rolig belöning känns bra.

Efter lekövningarna gick vi direkt in i ett fritt följ. Jag upplever inte att Tarzan blir hetare efter att vi lekt och busat, snarare tvärtom. Är jag däremot  väldigt sparsam med de lite mer aktiva belöningarna och aldrig låter honom “pysa ur” så höjer han sin intensitet desto mer.   Jag funderar på att börja använda ett slutord även då det gäller belöningarna, på samma sätt som jag har efter varje moment och uppgift som han slutfört. Kanske det på sikt kan hjälpa till att få ner hans belöningsförväntan, även i de fall då belöningarna är tävlingsmässiga. Han får göra sin snurr, studsa lite kring mig medan jag bekräftar att han är duktig, sedan säger jag mitt slutord och blir neutral igen. Och då är det full fokus på nästa uppgift. Jag tror jag ska testa den varianten för tydlighet är A och O i träningen med Tarzan. Han får aldrig sväva i ovisshet om vad som gäller, för då gissar han och tror hej vilt.

Efter att ha filmat vårt fria följ i ridhuset för två veckor sedan (då jag upptäckte att jag konstant belönar honom då han går på dubbla spår och för långt fram, gah!!) har filmkameran varit med så gott som varje pass. Han har bitvis kommit längre bak, fått mera luft mellan sig och mitt ben och även blivit rak och fin. Han kan vobbla till lite när energin rinner över, men 90% av gåendet är okej. Framför allt har jag lärt mig att känna efter så att min uppfattning stämmer med synintrycket. Inte så himla lätt alla gånger, speciellt inte då man har en kvick hund med mycket rörelse i sig.

Sedan blev det träning på rutan. Jag hade ställt upp två olika rutor, och tänkte prova en liten utmaning med killen. Den första rutan skickade jag till från 10-12 meter, och den klarade han fint. Sprang på djupt in, ända tills mitt “stå”, men hade ändå uppmärksamheten åt mitt håll, och inte bara på att springa. Därefter gjorde vi en liten fjärr och sedan vidare till nästa ruta, där jag skickade honom från cirka 25 meter. Min tanke var att se om han klarade av att tänka “springa på till bakre kant” eller om han skulle ha avståndet från den första rutan i kroppen.

Det blev lite mitt i mellan. Han sprang ut till rutan men började själv stanna precis vid främre konparet. Jag stod kvar utan att säga något och då gjorde han en liten lov bakåt, vilket han fick beröm för (fast ingen roligare belöning än så). Jag bytte ruta igen men denna gång fick han springa från 25 meter fram till en target i bakre kant, eftersom jag var rätt säker på att han skulle bli kort igen om jag inget gjorde. Nästa skick var utan target från samma avstånd, och då blev det rätt hela vägen.

Jag funderar mycket kring detta med “errorless learning”, och har bollat lite tankar både med Hanna Östman (som var på föreläsning i ämnet) och även med Ditte. Errorless learning går kortfattat ut på teorin att varje gång ett fel uppstår är risken stor att detta fel kommer upprepas. Att på olika sätt se till att hunden alltid lyckas (genomtänkt träning, hjälper, förberedande uppgifter mm) ökar chansen att felbeteenden uteblir, därför att “rättmönstret” i hjärnan blir så tydligt.

Och tänker man errorless learning så var ju mitt sätt att testa av rutan inte korrekt eftersom jag fick jag fram ett felbeteende. Men om man aldrig provar så vet man ju inte riktigt var man står (och hur hunden egentligen tänker), och hur man ska göra om det blir fel på tävling. Samtidigt vet man ju att varje “fel” sätter sin koppling i hjärnan, och har det en gång uppstått så finns det alltid kvar. Jag tycker detta med inlärningspedagogik är superintressant. Och än mer intressant (och svårt!) är hur man successivt överför detta så att hunden håller att utföra ett snyggt tävlingsprogram under många år. Vad har ni läsare för tankar i ämnet?

De sista övningarna för Tarzans del denna dag blev i alla fall lite rutskick från olika håll och på olika rutor. Vissa belöningar kom från mig och vissa låg utlagda bakom rutan. Jag vill att han ska ha tanken att det kommer någon form av kommando då han är på rätt plats. Antingen “stå” (man stannar snabbt, vänder, står blixtstilla och väntar på nästa ord) , “okej” (fortsätt springa genom rutan att ta belöning som ligger i riktning framåt) eller “ja” (belöning kommer från mig då han är på rätt punkt).

På Tarzan har detta funkat bra. Det gör att han springer på, men ändå med en viss uppmärksamhet åt mitt håll.

Det blev ett hyfsat bra pass, trots tö och blötsnö. Mick och Tiger fick inte träna lydnad, men Mick fick ett uppletande med tre föremål och Tiger fick ett litet miniupplet där han fick leta redan på sin favorit-pip-gris. Terrierkillen älskar inte att pulsa fram i blötsnö, men för favvisgrisen kunde han tänka sig att göra ett undantag. 😉

Bilden på Tarzan i rutan är tagen av Lena Kerje.