1234475_10200427180984462_572437868_n

Mycket länge sedan förra blogginlägget. Tiden har inte räckt till och de få pauser jag haft i tillvaron har jag försökt använda för att göra…ingenting.

Just nu ligger jag däckad med feber och har vilat, vilat och åter vilat för att försöka komma på banan snabbt igen. Jobb, flytt, kurser, resor och föreläsningar står på agendan och det gäller att fylla på energiförrådet så gott det går.

Förra veckan var jag på kurs två dagar för Frida Wallén i Fyllingarum. Det visade sig vara ett bra val. Jag ville i första hand få ta del av Fridas erfarenheter av  högtempererade hundarna med mycket kamplust och hög reaktivitet.

Jag visade tävlingsmässiga kedjor där jag ville få feedback på min förmåga att höja/minska aktivitetsnivån hos Tarzan, hans sätt att svara på mina tävlingsmässiga belöningar, momentövergångar och transporter mm. Övriga pass jobbade jag med fria följet och apporteringar.

Lille Trasan skötte sig fint. Jag fick bra tips av Frida och hon tyckte den linje jag jobbade på med Tarzan kändes helt rätt – både då det gäller vardagen och inne på träningsplanen.

Frida har en härlig inställning och sätt att förhålla sig till hundträningen. Begreppet “Foten i kläm? Jajemän!!” genomsyrar hela hennes träningsfilosofi. Det innebär att hon vill göra hunden mentalt tålig för olika typer av störningar och belastningar genom att utveckla förmågan att ta i lite extra då det blir svårt och jobbigt. I stället för att alltid kratta i manegen, undvika situationer som hunden tycker är jobbiga så tänker hon tvärtom – utsätt hunden för dessa och lär den att det är en del av träningen. Givetvis måste det byggas upp med små doser i taget, men konceptet går ut på att hunden snabbt ska kunna skifta känsla från “oj, oj nu blev det jobbigt” till “herrejävlar vad jag kan!!”

Frida använder ofta kampen för att lyfta och höja hunden, och hon sa: “Kamplust för mig handlar inte om att dra i en leksak. Det handlar om kämparglöd och fighting spirit” Vissa hundar har mycket av det i sig själva, andra knappt något och de allra flesta ligger väl någonstans på en skala däremellan. Men det går nästan alltid att utveckla och höja den biten, och mycket handlar om vår egen mentala inställning. Vill vi skydda våra hundar från det som är jobbigt? Är det kanske vi själva som upplever det  jobbigare än hunden när vi märker att den på något sätt blir störd eller blir lite belastad?

För mig var det här en riktig kick eftersom jag lätt (och utan att jag egentligen vill det) hamnar i den lite försiktigare kategorin. Och precis som Frida säger så tror jag ofta det är våra egna hjärnspöken som härjar mer än hundens.

I övrigt jobbar Frida mycket med att belöna upp och motivera hundarna för att skapa hög förväntan. När hunden är väldigt motiverad att arbeta är hon inte rädd för att lägga in förbud på att låta bli annat i träningen.

Det finns två grundanledningar till att det blir fel i träningen:

1. Hunden förstår inte (p g a..?)

2. Hunden försöker inte (p g a…?)

Det är viktigt att förstå varför det blir fel så att man hela tiden är schysst och rättvis mot sim fyrbenta träningskompis.

Då hon bygger upp träningselationen med sin hund jobbar Frida gärna med shejping och belönar att hunden är kreativ och vågar prova sig fram. På träningsplanen däremot är hon noga med signalkontroll och vill att hunden är noga med att vänta och lyssna på information.

Hon jobbar mycket med kontakt och hundens blick. Målet är att hunden ska klara att hålla fokus och koncentration under lång tid. Men hon låter också hunden “dra ur sig” med lek och spring efter de långa koncentrationspassen och är inte rädd att belöna även de mer tempererade hundarna högt. Men ju mer kamp och fighting spirit hunden har, desto mer noga är hon med regler kring leken.

Frida är väldigt skicklig på att belöna sina hundar så att dom snabbt hittar en hög motivation i träningen. Men hon är noga med att inte “slaskbelöna” hunden, och heller inte fortsätta belöna för självklara saker livet igenom. Hundar som får kämpa  lite extra för sina belöningar tappar inte lika ofta sugen då miljön eller situation blir lite tuffare. Frida påpekar vikten av att hunden hela tiden måste lita på att det den håller på med är rätt, även om den inte hela tiden blir matad med godis eller belönar på annat sätt.

Hon påpekade också vikten av att tydligt formulera för sig själv vad man vill ha i träningen. Det är stor skillnad att säga: Jag vill inte att hunden ska tugga på apporten”  och “Jag vill att hunden håller apporten stilla i munnen”

Som vanligt var det en härlig stämning nere hos Ingela i Fyllingarum. Det är något speciellt med den trakten, jag blir alldeles lugn och harmonisk när jag kommer dit. Underbart vacker natur, glada, vänliga människor och högt i tak. Att  Adelia dessutom bjöd oss på frukostbuffé med hembakat bröd, lunch med bl a baconlindnad  kycklingfilé, vegetariska biffar, rotfruktsgratäng, tzatsiki, hemgjord tårta med persikor och kiwi och däremellan fika med massa hembakat gör ju inte saken sämre.

Två dagar senare var det åter dags för kurs. Denna gång för Jesscia Svanljung som var hos Ditte i Motala. Tyvärr var jag så krasslig dag två att jag inte kunde åka dit, men i nästa blogg kommer en liten sammanfattning av första dagens träningar tillsammans med Jessica, Ditte, Heléne, Ingela, Tina, Lottis och Lillemor.

Bilden överst på Tarzan som försöker hålla tungan rätt i munnen är tagen av Ingela Karlsson.

992993_10200427178624403_523593156_n

 

Galen ruta

 

1157649_10200427179264419_865411829_n