Glada Tarzan

Vi har ett par tävlingsfria månader framför oss, jag och Tarzan.

Det är ganska skönt att lägga fokus på annat just nu, och i träningen håller jag på att plocka ner och detaljträna lite olika delar som behöver förbättras. Det känns lättsamt, roligt och lustfyllt!

Men det hindrade oss inte från att hastigt och lustigt åka iväg på en träningstävling i veckan. Jag bestämde mig typ en timme innan och for iväg med tanken att gå in och bara stämma av vissa saker, och ev bryta och belöna någonstans mitt i. Så blev det dock inte. Tarzan kändes fin, och vi körde genom programmet som på en riktig tävling.

På de här träningstävlingarna (som är väldigt trevligt arrangerade av ett entusiastiskt träningsgäng) försöker man i möjligaste mån få auktoriserade domare som dömer. Vill man ha betyg på momenten så får man det, vill man inte ha det så ges bara muntliga omdömen. Oavsett vad man väljer är det ett väldigt bra och trevligt sätt att för egen del kunna checka av status med jämna mellanrum.

Man kan också  “beställa” störningar av olika slag. TL som går nära i ff, högljudd TL, hundar som leker strax utanför planen, absolut tystnad (vilket ofta är bland det svåraste för många hundar) mm.

Denna gång var det ridhus som gällde. Jag är inte så förtjust i varken att träna eller tävla i ridhus, men i det här ridhuset ligger ett relativt fast och kompakt underlag  så det kändes okej ändå. Och Trasan behövde inte spotta sågspån efter apporteringsmomenten!

Trots av vi inte tränat så mycket helhet den senaste tiden (Trasan är verkligen en typ av hund som behöver mycket helhetsträning) gjorde killen en riktigt fin runda. Vi var synkade, samspelta och det kändes sådär ”lätt” som det kan göra ibland (likaväl som det andra gånger kan kännas precis tvärtom).

En 7:a på ff (ss x 2, studsar språng, bitvis ngt långt fram i pos) en 8:a på z (dålig vinkel, tidigt upptag från stå) och resten 10:or gav 305 poäng och trevliga omdömen från domaren som bl a sa att ”det är en fröjd att få döma en hund som den här”. Kommentarer av det slaget värmer såklart lite extra i novemberkylan.

På väg hem från ”tävlingen” satt jag och funderade över hur svårt det faktiskt är att få till ett helt program utan en enda miss. Även om det i övrigt kan kännas riktigt bra. Förutom bra träning krävs i ärlighetens namn en del tur, och marginaler som är på ens sida just den dagen.

Samtidigt kan en prestation tyvärr variera väldigt mycket i poäng beroende på vilken domare man tävlar för. Själv har jag full förståelse för att de ekipage som jagar SM-poäng i möjligaste mån försöker leta upp de lite mer generösa domarna eftersom man måste upp runt 300 i snitt för att ha en chans att kvala in. Och det i sig tycker jag är helt galet!

Jag gillar inte det kvalsystem vi har i Sverige i dag. Inte heller tror jag det gynnar utvecklingen av sporten. Ett av argumenten att sänka deltagarantalet från 60 till 50 var att bara ”de bästa” skulle få möjlighet att starta på SM. Men så ser ju de facto inte verkligheten ut, i synnerhet med den ojämna bedömning vi har.

Inte heller gynnar kvalsystemet den sportsliga andan. Domare får hård kritik för att sitt sätt att bedöma ekipagen. De tävlande råkar ibland ut för tråkiga kommentarer från sina medtävlare som tycker de missgynnats i förhållande till vissa andra. Och allt beror på de hett eftertraktade platserna till SM, för i annat fall hade man säkert med ett leende och en blinkning klappat vederbörande på axeln och sagt ”Nu hade du flyt. Och nästa gång är det kanske min tur…”

För alla vi som tävlar vet ju att det vissa gånger är stolpe in – och andra stolpe ut.

Jag tycker våra domare är värda all uppskattning. Dom är dessutom en förutsättning för att vi alla ska kunna få utöva vår hobby.

Bedömning kommer aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) vara helt rättvis. Jag tror varje domare som står där och dömer verkligen försöker göra sitt bästa. Precis som vi tävlande försöker göra vårt bästa på planen.

Med ett annat kvalsystem skulle de enskilda ekipagen få helt andra förutsättningar att utvecklas på riktigt. I stället för att jaga “snälla” domare skulle man på ett långsiktigt sätt kunna ge sig tid att stärka upp de delar man vet behöver förbättras, i stället för att hoppas på att domaren för dagen missar tugget på vittringspinnen, att hunden saktar in innan ställandet vid konen eller har överseende med det dåliga tempot på inkallningen.

Poängen skulle få mindre betydelse till förmån för den egentliga prestationen, om man som tävlande visste att man hade möjlighet att komma med till SM på betydligt lägre kvalpoäng än dagens. Och i ärlighetens namn har många av de bästa elitprogram jag någonsin sett legat en bra bit under 300-sträcket.

Jag tror också vi skulle få en större bredd på lydnaden, plus ett betydligt trevligare klimat och en sportmannamässig anda som i sin tur skulle bidra till att fler sökte sig till lydnadssporten.

Men vad vet jag… Jag är bara en vanlig hundägare som råkat fasta för det här med tävlingslydnad. Och som så länge jag orkar kommer försöka undvika falla in i ett system som jag inte gillar. Ett system som tyvärr sätter käppar i hjulet för det som är själva drivkraften i min hundträning.