DSC_1177

I dag fick jag ett mail från en kompis som jag inte träffat på 25 år!

Fatta…25 år!! Det är väldigt lång tid, och jag blev både himla glad och aningen förvånad över att hon spårat upp mig. På hennes sätt att skriva kändes det som att hon var sig på pricken lik, och jag garvade gott då jag läste hennes rader.

Kicki var en tjej som man skrattade hejdlöst tillsammans med. Vi kunde få sådana där fullständigt hysteriska skrattanfall som man ofta fick då man var yngre. Jag kan få dom nuförtiden också, fast mera sällan tyvärr. Men faktum är det sista inträffade ganska nyligen då jag stod på banken strax före jul. Medan jag väntade på min tur hade en dråplig sms-kontakt med en av mina vänner. Leffe var också med på banken, och han log ursäktande mot övriga kunder som stod och drog på smilbanden, medan jag – mellan skrattattackerna – försökte förklara mitt bankärende för killen bakom disken. Både pinsamt och härligt på samma gång. “Det var nära att jag tänkte tala om att jag var din vårdare, och inte din man” var Leffes kommentar då vi kom ut från banken.

Fast i ärlighetens namn… jag tror inte det finns någonting som gör så gott för kropp och själ som ett riktigt, äkta, hämningslöst asgarv. Att verkligen ge sig hän – helt enkelt för att man inte kan sluta skratta – är väl något av det mest underbara man kan vara med om. Faktiskt ännu bättre än en supersnygg, häftig inkallning. 😉 Snacka om endorfinkick!!

Vissa människor är det lättare att garva tillsammans med, än andra. Kanske för att man ser samma komiska inslag i en viss situation, och vet exakt vad den andra tänker. Men man kan faktiskt även få skrattanfall helt ensam också…

För ett antal år sedan, medan jag fortfarande hade hästarna kvar, var jag ute och red en solig vårdag. Jag hade med min lilla terrier Jackson (den enda hund jag hade på den tiden) och han galopperade glatt vid sidan om mig och min häst Bianchina. En bit in i skogen låg ett hus, där det bodde en ganska sur farbror som inte gillade att man red förbi hans ägor. Grejen var att om man inte red förbi hans ägor fick man ta en lång omväg runt hela hans ställe, och just denna dag kände jag att jag inte hade  lust med någon omväg. I synnerhet inte då gubben inte verkade vara hemma. 😉

Sagt och gjort, jag red upp vid sidan av hans åker (på kanten så jag inte skulle göra någon skada) och var precis på väg att passera hans hus då han plötsligt dök fram bakom knuten. “Helvete” var det första ord som dök upp i min hjärna, och innan han hann öppna munnen  hade jag dragit en lång förklaring till vad jag gjorde där, och varför.

“Jag ber tusen gånger om ursäkt för jag vet att du inte gillar att man passerar här med häst men jag rider bara precis vid kanten och gör ingen skada alls på din åker och förresten vilken härlig vårdag det är i dag jag antar att du håller på och grejar i din fina trädgård ja sådana här underbara dagar vill man ju inte gå in utan bara njuta av vädret och tänka på att sommaren snart är här …”

Om farbrorn fullständigt kom av sig på grund av mitt konstanta kvittrande, eller om han hade vårkänslor och var på ett osedvanligt gott humör, vet jag inte. Men dröm om min förvåning när han svarar “Ja, oider (läs rider) du lite så häringa på kanten så ska det lä inte va nått problem för min del” (man pratar så i Östergötland). Och så stod vi där en liten stund och pratade om vårväder och vårsådd och fick någon slags lättsam kontakt och gemenskap.

Den lättsamma kontakten höll väl i sig cirka två minuter. För ungefär då fick Jackson (som strosat omkring oss och nosat lite som terriers gärna gör) syn på gubbens katt i trädgården. Och sätter efter den med jaktskall. Katten drar skräckslaget en runda i trädgården och Jacke efter. Jag gastar förgäves på min terrier…till ingen nytta. Till sist far katten upp i ett träd i närheten av oss, och Jacke försöker med all sin terrierenvishet följa efter upp, högljutt skällande.

Min häst Cina – en fullblodsarab med allt vad det innebär – var vid detta laget ganska upprörd över det kaos som försiggick, och studsade nu runt. Inte bara i kanten av åkern, utan även i densamma. Herregud! Jag ropade förgäves vidare på min olydiga terrier som nu stod med framtassarna på trädet, med blicken fixerad på katten, och skällde oavbrutet.

Rätt snart insåg jag att detta var meningslöst. Gubben – som inte yttrat ett ord under hela kattjakten – fick plötsligt mål i munnen. Men i stället för att skälla ut mig så säger han bara lugnt “Jaha, hur löser vi det häringa nu då..?”

Jag hoppar raskt av min häst, ber farbrorn hålla i henne (vilket inte var det lättaste med tanke på vilket sinnestillstånd hon var i, men gubben fixade det hela galant), går och hämtar min terrier, ber farbrorn hålla terriern medan jag kliver upp på hästen igen, ber gubben lämna över terriern och tar hundskrället under armen, och försöker rida därifrån utan att trampa ännu mer i hans åker. Alltmedan jag ropar “Ber så hemskt mycket om ursäkt…kommer inte hända ingen…jag lovar!”

När jag kommit en bra bit bort, släppt ner min terrier som suttit i ett stadigt grepp under min vänstra arm, så började jag skratta. Jag skrattade så tårarna sprutade och kunde inte sluta. Förmodligen var det någon slags spänning som släppte, i kombination med att jag faktiskt var på ett strålande glatt humör denna soliga vårdag.

När jag senare skulle berätta denna historia för min familj och mina vänner så kunde jag knappast berätta den sammanhängande så folk förstod, för jag skrattade mellan varven så mycket att jag knappt fick luft.

När man återger det hela så här i efterhand, kanske det inte låter så himla roligt. Men jag – som upplevde allt på plats – har en annan bild av saken. Jag såg farbrorns minspel, kaoset som bröt ut och förvandlade situationen till något som kunde platsat i en film, skrattar fortfarande åt hela historien.

Vad jag vill komma till är att man ska ta tillvara på sådana här minnen. Och plocka fram dom när man behöver lite extra humor  i tillvaron. Och man ska aldrig vara rädd för att garva hämningslöst. Oavsett om man är 20, 40, 60 eller 80 år (eller ännu äldre som min svärmor som är 86 och fortfarande kan fnittra flickaktigt).

Vad vi garvar åt ,eller varför, är av mindre betydelse. Men att vi garvar, och låter den euforiska känslan ta grepp om oss, tror jag är goda förutsättningar till ett  långt och lyckligt liv. Jag tänker i alla fall fortsätta prova… 🙂