DSC_4806br

Eftersom snön har smält rätt ordentligt hos oss (på vissa partier är det barmark) passade jag på att låta hundarna få varsitt uppletande då vi var i skogen häromdagen.

Jag tycker mycket av hundens personlighet kommer fram just i uppletandet och det är kul att studera hur olika de löser sin uppgift.

Mick fick fyra föremål i sin ruta. Dom första tre hittade han ganska snabbt. Det sista (som jag trodde skulle vara lättast) tog lite tid innan han hittade. Mick jobbar på fint och näsan är med från början. Han galopperar på ordentligt, men inte hysteriskt. Känns lite ostrukturerad, men lyckas ofta hitta sina grejer ändå. Ger aldrig upp, men kan mattas av lite om han får leta länge utan att hitta något.

Tiger fick ett föremål – sin favoritgris. Tigge är seriös och tar sin uppgift på stort allvar. Han är noggrann, men inte så väldigt snabb. Mer nos än ben. Jobbar enträget och ger inte upp, fast jag har definitivt inte Sveriges snabbaste terrier. Men gullig… 😉

Tarzan fick fyra föremål, och han är Tigers motsats. Han kastar sig iväg som en projektil då jag säger mitt kommando, men det tar ett litet tag innan han slår på näsan. Det går ruggigt snabbt och jag är faktiskt väldigt förvånad över att han hinner nosa upp några föremål alls i den hastigheten. Han är blixtsnabb att leverera sina upphittade prylar, och lika blixtsnabb ut igen då jag skickar om.  Tarzan skulle aldrig drömma om att ge upp eller mattas av i sitt letande, men jag skulle önska lite mer tanke på uppgift från början och aningen lägre tempo. Fast faktum är att de  två sista skicken var riktigt bra, och det kändes som att han där hade rätt tanke från första stund.

Visst är det fascinerande detta med olika personligheter. Hur skiftande hundindivider kan tänka och agera beroende på gener, men givetvis också faktorer som miljö och hur vi som hundtränare kan ta tillvara hundens personliga egenskaper.

Visst har vi väl alla en bild av hur vår idealhund ser ut. Åtminstone i vår drömvärld. Den hunden ser säker väldigt olika ut (och tur är väl det) och har vi någon gång i livet turen att träffa på den, så är det bara att gratulera.

Själv tror jag inte att den ultimata drömhunden existerar för mig. Däremot vet jag att det finns vissa egenskaper och personlighetsdrag som jag helt klart föredrar framför andra. Frågan är hur mycket jag kan påverka och förändra som tränare. En hel del vet jag, om än inte allt.

Jag vill gärna jobba med strömmen, inte mot. Det känns bättre för mig att tänka “så här är min hund – hur kan jag bäst ta tillvara på, och utveckla den” i stället för “så här är min hund – hur ska jag kunna ändra på den”.

Givetvis finns det en balans i allt. Man kan inte fortsätta gasa redan helvild jycke. Inte heller kan man prioritera stadga och lugn på en hund som helst av allt väljer det förhållningssättet själv.

Men samtidigt passar jag mig för att lägga locket på en energibomb, eller att försöka dra upp en flegmatisk individ till max. För jag tror att så fort man hamnar i någon typ av konflikt, så skapas ett visst mått av frustration. Vid vissa specifika tillfällen kanske det är nödvändigt att ta den lilla konflikten, men jag vill inte hamna i en konstant konfliktsituation där jag hela tiden jobbar MOT något.

För ett tag sedan läste jag ett väldigt klokt blogginlägg om just detta. Jag tycker det är så klockrent, sunt och respektfullt skrivet så jag vill gärna dela med mig av det.

Vi människor är alla unika. Men det är å andra sidan varje individ – inte minst våra kära hundar.

Läs och begrunda:   http://www.malinwijk.com/?p=9286