Olikheter berikar

DSC_4806br

Eftersom snön har smält rätt ordentligt hos oss (på vissa partier är det barmark) passade jag på att låta hundarna få varsitt uppletande då vi var i skogen häromdagen.

Jag tycker mycket av hundens personlighet kommer fram just i uppletandet och det är kul att studera hur olika de löser sin uppgift.

Mick fick fyra föremål i sin ruta. Dom första tre hittade han ganska snabbt. Det sista (som jag trodde skulle vara lättast) tog lite tid innan han hittade. Mick jobbar på fint och näsan är med från början. Han galopperar på ordentligt, men inte hysteriskt. Känns lite ostrukturerad, men lyckas ofta hitta sina grejer ändå. Ger aldrig upp, men kan mattas av lite om han får leta länge utan att hitta något.

Tiger fick ett föremål – sin favoritgris. Tigge är seriös och tar sin uppgift på stort allvar. Han är noggrann, men inte så väldigt snabb. Mer nos än ben. Jobbar enträget och ger inte upp, fast jag har definitivt inte Sveriges snabbaste terrier. Men gullig… 😉

Tarzan fick fyra föremål, och han är Tigers motsats. Han kastar sig iväg som en projektil då jag säger mitt kommando, men det tar ett litet tag innan han slår på näsan. Det går ruggigt snabbt och jag är faktiskt väldigt förvånad över att han hinner nosa upp några föremål alls i den hastigheten. Han är blixtsnabb att leverera sina upphittade prylar, och lika blixtsnabb ut igen då jag skickar om.  Tarzan skulle aldrig drömma om att ge upp eller mattas av i sitt letande, men jag skulle önska lite mer tanke på uppgift från början och aningen lägre tempo. Fast faktum är att de  två sista skicken var riktigt bra, och det kändes som att han där hade rätt tanke från första stund.

Visst är det fascinerande detta med olika personligheter. Hur skiftande hundindivider kan tänka och agera beroende på gener, men givetvis också faktorer som miljö och hur vi som hundtränare kan ta tillvara hundens personliga egenskaper.

Visst har vi väl alla en bild av hur vår idealhund ser ut. Åtminstone i vår drömvärld. Den hunden ser säker väldigt olika ut (och tur är väl det) och har vi någon gång i livet turen att träffa på den, så är det bara att gratulera.

Själv tror jag inte att den ultimata drömhunden existerar för mig. Däremot vet jag att det finns vissa egenskaper och personlighetsdrag som jag helt klart föredrar framför andra. Frågan är hur mycket jag kan påverka och förändra som tränare. En hel del vet jag, om än inte allt.

Jag vill gärna jobba med strömmen, inte mot. Det känns bättre för mig att tänka ”så här är min hund – hur kan jag bäst ta tillvara på, och utveckla den” i stället för ”så här är min hund – hur ska jag kunna ändra på den”.

Givetvis finns det en balans i allt. Man kan inte fortsätta gasa redan helvild jycke. Inte heller kan man prioritera stadga och lugn på en hund som helst av allt väljer det förhållningssättet själv.

Men samtidigt passar jag mig för att lägga locket på en energibomb, eller att försöka dra upp en flegmatisk individ till max. För jag tror att så fort man hamnar i någon typ av konflikt, så skapas ett visst mått av frustration. Vid vissa specifika tillfällen kanske det är nödvändigt att ta den lilla konflikten, men jag vill inte hamna i en konstant konfliktsituation där jag hela tiden jobbar MOT något.

För ett tag sedan läste jag ett väldigt klokt blogginlägg om just detta. Jag tycker det är så klockrent, sunt och respektfullt skrivet så jag vill gärna dela med mig av det.

Vi människor är alla unika. Men det är å andra sidan varje individ – inte minst våra kära hundar.

Läs och begrunda:   http://www.malinwijk.com/?p=9286

 

 

 

12 reaktioner på ”Olikheter berikar”

  1. Länken gick inte att klicka på för mig men jag kopierade den och läste. Mycket tänkvärt, på samma sätt som din blogg är det där du skriver om så mycket kloka saker. Jag känner igen mig själv och fick mig en tankeställare när jag läste den. Vi vill förändra andra så andra ska passa oss. Kanske vi i stället ska våga mötas på halva vägen och ta tillvara allas våra positiva egenskaper i stället. Jag tycker din blogg inte bara är en hundblogg för hundintresserade utan också en blogg där jag får chans att reflektera över mig själv som människa.

    1. Det är en halvbror till Tarzan (samma mamma) som jag tror heter Noa. Pappa är Fia Friends Optimal Oktan. Jag har fått bilden av Monika, Tarzans förra ägare. 🙂

  2. Vild gissning…Fia Friends Oke Optimist som domare Anders Svensson tävlar. Visst har jag rätt? 😉
    Som vanligt bra blogg Heléne!

  3. Jag blev faktiskt rörd när jag läste malin wiks sanna ord på bloggen för jag känner mig träffad….. Och kommer ta mig en allvarlig funderare över hur jag uppfattar min hund. Tack för att du så genröst delar med dig.

  4. Jag tycker att just det där med olikheter är det svåra, men också det som är roligt och utmanande. Min nuvarande hund är oerhört lik mej själv. Vi är båda lite försiktiga och blyga i nya sammanhang, vill gärna göra rätt, och vi är snälla och trevliga mot både hundar och människor, fast vi vill inte ”ta för stor plats” utan håller oss lite i bakgrunden.
    Vi jobbar mycket med detta, utsätter oss för lite läskiga saker, tränar på att ta plats, det går hela tiden bättre och bättre. Allt oftare lyckas vi hitta känslan av att ”Här kommer vi”.
    Den stora fördelen med en hund som är lik mej själv är att jag aldrig blir irriterad, jag förstår så väl hur hon känner, men det gäller att inte följa med henne i känslan när hon blir låg, utan visa att situationen är helt ok genom att vara den som är trygg och vet att allt är ok.

    1. Så klokt du verkar tänka. Och vilken lycka för din hund att ha en matte som genom sig själv, känner sin hund. 🙂

  5. Olikheter kan vara frustrerande innan man inser hur de kan berika.
    Jag och min hund är varandras motsatser, jag är lugn, något försiktig vid nya bekanskaper, medan min hund är motsatsen, nu börjar vi efter 1,5 år hitta varandra och kan börja samarbeta på ”riktigt” och för var dag som går når vi varandra närmare och närmare, vilket känns fantastiskt. Jag har haft en paus på 10 år inom hundvärlden och längst så efter en ny hund, vilket medfört att jag varit oerhört frustrerad över att vi inte hittade varandra från början. Din blogg och flera andra har lärt mig oerhört mycket och fått mig att förstå min hund och hur just vi ska jobba med varandra.

    1. Jag tror ditt ”problem” är väldigt vanligt. Man har ofta enorma förhoppningar på att den hund man hittar ska vara Den Optimala Drömhunden. Men man kanske ska gå in i alla nya relationer lite mera förutsättningslöst och låta varje personlighet blomma på sitt sätt. Och även om man inte hittar varandra direkt så är det ju inget som säger att man inte kommer närma sig varandra efterhand. Och tänk bara vad man lär sig under tiden – både om den andre och inte minst sig själv! 🙂

Lämna ett svar till Ulrika Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top