“Varför väljer man lydnad när det finns så många roliga hundsporter?”

Frågan fick jag, halvt på skämt, halvt på allvar (eller så var det inget skämt alls…) av en person som ägnat många år i hundsportens värld och tävlat i olika grenar – dock aldrig tävlingslydnad.

Och faktum är att den frågan inte är helt självklar att ge förklaring på, inte ens för mig. Det finns andra grenar jag förmodligen skulle älska, t e x  agliity, freestyle, rapport och även draghundssporten som jag tror är svinkul! Det är sporter jag tror skulle passa mig som person, men ändå är det lydnaden som jag lägger fokus på. Varför kan man undra.

Till viss del – och om jag ska var brutalt ärlig-  tror jag det beror på ett visst mått bekvämlighet. Lydnad är förhållandevis enkelt att utöva. Det finns många tävlingar att välja på. Man kommer alltid med om man anmäler i tid. Man kan träna när som helst och var som helst. Och när man väl kommit upp i Class 3 så vet man att “så här kommer momenten se ut fr o m nu – med eventuella avvikelser som hunden själv bestämmer…” 

Så vansinnigt mycket kreativiet behövs inte, om man jämför med många andra grenar. Man behöver inte vara vrålsnabb, och inte heller koreograf eller dansant. Och man behöver inte mottagare eller figuranter.

Däremot behöver man gilla att göra samma sak, gång på gång. Så uthållighet är en egenskap man som lydnadsförare är i behov av.

Man behöver också gilla ordning och reda. Och regler. Även om dom ibland är rätt ologiska och svårbegripliga. Och just för att dom ibland är både ologiska och svårbegripliga, måste man ha ett stort mått acceptans. “Så här är det. Och det är väl bara att träna så det lyckas, i stället för att ifrågasätta reglerna. Hur svårt kan det va´?” Punkt slut.

Det är en fördel att vara analytisk och nördig. För jag har svårt att tänka mig en gren där det analyseras så mycket, och läggs så stor vikt vid pyttesmå detaljer som i lydnaden. “Där vred han tassen lite i bakåtsättandet. Han flyttade sig visserligen inte, men på sikt kan det bli ett STOOORT problem om du inte gör något åt den där lilla vridningen”

Och så alla dessa k ä n s lo r. Blir man extra känslosam när man håller på med lydnad? Eller väljer man lydnad för att man är en känslomänniska, och känner sig hemma bland andra känlsomänniskor måntro? För visst är katastrofen ett faktum och sammanbrottet nära vid ett blicksläpp i fria följet. Eller än värre, om hunden skulle bli lite låg eller tappa e n g a g e m a n g!! OMG, orkar inte ens tänka på det.

Det underlättar också om man är kontrollmänniska. Och är man det inte från början så blir man det. Rutiner och förberedelser är gyllene ord för lydnadsföraren. Helst ska det se exakt likadant ut varje gång, för då känner man igen sig. Och hunden känner igen sig. Och då är det tryggt och bekvämt att gå in i sin bubbla och f o k u s e r a.

Sist men inte minst.. Det är en fördel om man aldrig är riktigt nöjd. Det är okej att vara halvnöjd så länge man inser att det fortfarande finns “mycket att träna på”. Så man inte lägger sig på sofflocket, äter praliner och känner att “F-n vad jag är nöjd. Nu kan jag sluta träna för nu är vi tillräckligt bra.” Så självkritik är en viktig egenskap om man vill bli duktig på tävlingslydnad. 

Som ni alla förstått vid det här laget är jag varken vrålsnabb eller dansant (även om jag faktiskt inbillar mig det i bland). Däremot är jag grymt uthållig, gillar ordning och reda och fullständigt äääälskar regler! Även dom helt ologiska! 

Jag är också en analytiker av guds nåde, och väldigt känslosam. Rutiner är mitt ledord i livet och jag är alltid förberedd, d v s har en plan från A-Ö. 

Och framförallt är jag fruktansvärt självkritisk. Varför ska jag vara nöjd med något som inte är perfekt?? För det är ju perfektion jag strävar mot..!!

Det känns tryggt att tillhöra en grupp. I synnerhet en grupp som tänker som jag och som förstår hur jag känner när min hund lägger ner nosen precis utanför rutbandet och nollan är ett faktum. Då känns det gott att veta att man inte är ensam i sin sorg, utan att det faktiskt finns människor som bryr sig!!

Herregud!! Hur kunde det bli så här??????