Foto: Lena Kerje

Jag tycker en av de stora utmaningarna i tävlingslydnaden är att få det se lätt ut. Att jag som förare inte behöver anstränga mig, utan ledigt tar med min hund mellan olika punkter där den i sin tur utför sina uppgifter.

För att fixa det krävs så klart att hunden kan sina moment ordentligt, och dessutom gärna vill göra dem.

Det krävs också att jag som förare litar på att min hund sköter sina uppgifter. Åtminstone ska det se ut som att jag litar på den, så att jag inte behöver gå på helspänn och kontrollera varje steg. Och även om det kanske behövs på vissa typer av hundar, ska det inte märkas. 

När jag var ung åkte jag en del konståkning. Jag blev aldrig någon isprinsessa för jag hade inte talang nog, men jag har tagit med mig en del tankar från vår stränga tränare (snacka om auktoritär kvinna!) som jag haft med mig, både då jag senare i livet började rida dressyr och numera i tävlingslydnaden.

Härlig bild av glädje och självförtroende. Så här självsäker såg jag definitivt inte ut…

Hon sa bl a: ”För att kunna gå ut som en vinnare måste ni gå in som en vinnare. Och ni måste se ut som vinnare hela tiden inne på isen. Ni får aldrig någonsin visa att ni tycker det är svårt. Ni ska röra er lätt och ledigt och le mot allt och alla. Om ni trillar så fortsätt le. Ingen vill se någon som verkar tycka det är svårt eller jobbigt. Och ingen vill se er besvikelse – allra minst domarna.”

Konståkningen handlade mycket om skådespeleri. Jag minns min första uppvisning. Jag var så nervös att mina spinkiga ben skakade då jag skulle ut på isen. Det var inga svåra saker jag skulle visa upp men det spelade ingen roll. Alla skulle titta på mig och jag var livrädd att jag skulle göra bort mig och trilla.

Jag lyckades – mot alla odds – stå på benen även om det var en väldigt hackig uppvisning och långt ifrån så snyggt och elegant som man skulle vilja se.

Trots att jag inte föll var jag grymt besviken över min insats. Jag knatade iväg till omklädningsrummet medan tårarna trillade nerför kinderna, och jag hoppades ingen skulle vara där och se mig gråta. Som tur var så var omklädningsrummet tomt och jag satte mig på bänken och lät tårarna rinna. Plötsligt öppnandes dörren och vår tränare – hon den auktoritära – kom in.

Jag nästan dog av skam. Dels för att jag visste på förhand att hon tyckte min uppvisning var usel, och dels för att jag satt och tjöt i omklädningsrummet. Vet inte vad som egentligen var värst. Hon satte sig bredvid mig – med stenansikte – och jag var beredd på det värsta. 

Kanske fanns det ändå ett uns empati i henne för hon la en hand på min axel och sa (jag minns inte exakt ordagrant men någonting så här var det…):

”Vissa konståkare utför sina hopp och piruetter lätt som en fjäril. Man njuter av att titta på deras åkning och de flyter fram med ett självsäkert leende på läpparna, trots att det de gör på isen är väldigt svårt. 

Men så finns det åkare där man som domare eller publik sitter med hjärtat i halsgropen från det att de startar till dess att de åkt klart. Man märker hur de får anstränga sig, och inser hur svårt det egentligen är med konståkning.

Jag tror inte de åkare som lyckas få det se lätt ut verkligen tycker att det är lättare, än de som ser ansträngda ut. De bara lyckas få det se ut så.

Heléne, du gjorde ingen lysande uppvisning i dag. Det var många missar och du hittade aldrig din rytm. Men mellan missarna så kom det fram lite vinnarskalle och du gjorde en gest med din arm som jag tyckte såg bra ut. Fortsätt med den, den gillade jag. Och fortsätt se ut som att du tycker du är bra – även om det inte känns så. ”

Att jag hade gjort en ”liten bra gest” med min arm hade jag ingen aning om. Jag mindes egentligen ganska lite från de knappt tre minutrarna på isen. Det starkaste minnet var känslan av misslyckande. Men min tränares ord gav mig aningen mer självförtroende och gjorde min dag lite bättre. Jag hade i alla fall klarat av att låtsas.

Vi lydnadsfolk får ofta höra att vi ser så allvarliga och stela ut. Jag tycker faktiskt inte lika många gör det nuförtiden jämfört hur det var för ett antal år sedan. Då kunde man nästan tro att förarna blivit tvingade ut på planen under pistolhot av döma av mångas kroppsspråk och miner. 

Allt handlar inte om huruvida man ler eller ej på planen. Man kan vara ganska neutral och ändå lyckas få det se lättsamt och enkelt ut. Till stor del handlar om hundens kunskap och säkerhet. Men en nästan lika stor del handlar om oss själva och vad vi förmedlar och utstrålar.

Våga lite på din hund! Tina&NeMo
Foto: Daniel Eidenskog

”För att kunna gå ut som en vinnare måste vi gå in som en vinnare. Och vi måste se ut som vinnare hela tiden inne på planen.” 

Det är inte lätt, men det ska se lätt ut. Kanske vi borde bli skickligare på att låtsas. Fake it ´thil you make it! I bästa fall lurar du även dig själv. 🙂