Foto: Daniel Eidenskog

Jag väljer mina krig när jag tränar.

Tanken på att allt i ett lydnadsprogram ska bli top notch känns inte rimlig. Jag tror att den med minst svaga delar, och den mest genomtränade helheten, lyckas bäst i längden. Själv är jag lite strategisk. 😉 Jag väljer 1.att kampanja sådant det läggs stor vikt vid i bedömningen och 2. det som vi redan är bra på.  Att göra det som redan är bra riktigt superbra och stabilt  känns som en himla trevlig strategi. 🙂

En sak som återkommer ofta i alla lydnadsprogram är ingångar till sidan. Det tränar jag mycket med tillsammans med Tarzan (han har haft – och har fortfarande-  svårt att hitta helt rätt) och jag kommer lägga mycket tid på ingångsträning även med Smiley. Att få till en snygg ingång i hög fart är inte så himla lätt. I synnerhet inte om hunden dessutom har en apport i munnen.

Ingångar kräver mycket teknik och kroppskontroll av hunden. Många gånger börjar hunden vända alldeles för tidigt och använder föraren ben som bromskloss. Jag tycker det tar lång tid att lära den  sätta framtassarna på en viss punkt vid sidan av förarens fötter, för att sedan snabbt svänga runt sin kropp och slänga ner rumpan då den är i rak position – i synnerhet då den kommer i fart.

Dessutom ligger det ofta en hög belöningsförväntan direkt efter ingången vilket gör att många hundar börjar tänka “belöning” redan innan den hunnit börja vända runt. Den är liksom mentalt färdig med uppgiften då den närmar sig föraren och själva ingången blir mer en transportsträcka fram till belöning. 

Förutom att träna själva tekniken i ingången (det finns ju olika strategier) kan man kanske tänka på att avsluta momentet på andra ställen än just där vid sidan när den satt ner rumpan. Jag brukar låta hunden sitta kvar för att gå över på andra sida och avsluta där, alternativt gå framför den och avsluta. Ibland förlänger jag momentet genom att gå fot en sträcka eller låta hunden göra flera ingångar innan momentet är slut. Målet är att hunden inte automatiskt ska tänka “slut=belöning!!!” då den satt sig. 

Jag är ett fan av hjälper och använder gärna olika varianter för att få hunden att förstå vad jag menar, och att jobba bort hjälperna tycker jag inte är några problem. Det är ett bra sätt att snabbt få hunden förstå vad jag vill, utan att få massa “slaskbeteenden” på köpet. Både vid ingångsträningen och i själva fotgåendet använder jag gärna min hand som hjälp. Det blir en tydlig punkt för hunden att förhålla sig till. Att successivt jobba bort den och få hunden behålla sin fina position brukar inte vålla några problem. 

Jag gillar att ha min hund ganska “upprest” i fotgåendet. Dels för att jag tycker det ser snyggt och showigt ut, och dels för det är lätt att hålla på kriterier som position och blickpunkt. Med huvudet vid min höft/midja blir hunden automatiskt rak i kroppen – ingen bog som ligger och trycker på benet. Med Tarzan har det fallit sig naturligt med en upprest kroppshållning eftersom han går så av sig självt, men däremot får jag ofta påminna honom om att inte glida fram i position när vi gått (i hans ögon) lite länge. 🙂 Med Smiley kommer jag få jobba lite mer för att “få upp honom” framtill och inte hamna på bogarna (för att prata ryttarspråk). 

Vill man inte jobba med hjälper vid ingångsträningen är pallen ett bra alternativ. Eller så kombinerar man dem båda. Väljer man pallträning kan det vara en bra idé att ha en musmatta ovanpå pallen. För att successivt jobba bort pallen (som ju också är en hjälp) använder man då musmattan under en period för att hunden ska känna igen övningen. Musmattan kan ju också användas som en hjälp vid vänstersvängar  i fria följet för att påminna hunden om att jobba med bakdelen. Jag brukar lägga ut fyra musmattor i hörnen av en tänkt fyrkant och sedan går jag och gör en vänstersväng vid varje hörn. 

Att ha sin målbild på film är bra. Man kan gå tillbaka och påminna sig om hur man vill det ska vara när man vacklar på kriterierna. Eller så kan man kika på filmen när träningen strular för att påminna sig om att “Så här gjorde vi då, och det kan vi ta mig tusan göra igen!!!” På SM förra året gjorde Tarzan en ingång efter första momentet, preciiiiiis så som jag vill att den ska vara. Jag minns att jag hann tänka “Herrejävlar va´bra!!” innan jag tog pinnen. Det var i ärlighetens namn en del tur, men om man nu ska ha tur någongång är det ju himla trevligt att det sker just på ett SM. Lika turligt som att världens bästa coach Jenny Wibäck, stod där med kameran och filmade det hela. 🙂