“Vad väntar vi på??”

Nej, inlägget kommer inte handla om alkoholvanor, utan om felprocent i träningen, analysförmåga och träningsmetoder.

Något som kan ge lite mig lätt gråaktiga hårstrån är när saker funkar en dag, men inte nästa.

“Men så är det ju med all träning. Ibland går det bra, i bland mindre bra”, kanske någon tänker. Men det är inte riktigt det jag syftar på. Det jag menar är när man tycker sig göra på precis samma sätt (samma förberedelser, samma strategi, samma känsla…) och det ändå ser ganska olika ut. Det kan så klart bero på att just detta inte är befäst ännu eller att hunden inte riktigt lärt sig generalisera i olika situationer. Eller så beror det på något annat. Men vad? 

Det är i sådana tillfällen som analysförmågan ställs på prov. Att på ett objektivt sätt (alltså utan att blanda in så mycket k ä n s l o r)  kunna analysera och klargöra för sig själv var det brister, hitta en åtgärd och agera. Det låter ju plättlätt, men kan vara nog så svårt i bland.

Foto: Daniel Eidenskog (tror jag)

Jag har inga problem med strul i träningen, men jag måste veta varför det uppkommer, så jag inte fortsätter förstärka felen. Tarzan lär sig fel lika snabbt som han lär sig rätt – oavsett om jag belönar det rätta eller ej – så jag försöker verkligen att inte “slaksträna” och få med massa oönskade beteenden. Ändå är jag medveten om att det är precis det jag gör vid vissa tillfällen… slasktränar alltså. Ofta vid tillfällen när jag inte är så genomtänkt, är väldigt trött eller när jag fryser mycket (för då stelnar även min hjärna!).

Foto: Lena Kerje

Jag tror att vissa fel faktiskt uppkommer av en ren slump. Det “råkar” bara bli fel… första gången vill säga. För nästa gång är det ingen slump längre. Det har istället skett en liten förändring bland alla de kopplingar i hundens hjärna som bildar mönster för alla tankar, känslor och beteenden. Och för varje gång felet upprepas kommer hjärnan ha lättare att hitta just den felkopplingen. Och har vi maximal otur dyker den kopplingen upp när vi minst önskar, typ på tävling.

Under de första åren då jag började träna hund gick jag en hel del kurser. De flesta var väldigt bra och jag lärde mig en hel massa nya saker om både mig själv, min hund och träning i största allmänhet.  På den tiden tycker jag det var ännu mer “metodinriktat” än vad det är i dag. Antingen tränade man enligt metod A, metod B eller kanske en blandning av dessa, men även den metoden hade ett namn (förmodligen metod C) och vissa “regler” skulle följas om man ville lyckas fullt ut. M a o togs det ofta mindre hänsyn till vilken hundinvivid man hade att jobba med, och än mindre tanke på vem man själv var som hundtränarperson. Själva mjukvaran m a o.

Jag minns att nästan “alla” under en period tränade enligt principen att hunden alltid skulle tänka själv för att komma på vad som var rätt, och gav utdelning. En form av shejping alltså. Det spelade inte så stor roll om det blev trettio fel innan den gjorde rätt, för man belönade ju ändå inte så länge det blev fel. När hunden till slut gjorde rätt blev det däremot jackpot. 

Eftersom många framgångsrika förare tränade så – och dom uppenbarligen lyckades bra med det – så gjorde även jag det under en period. Min lilla terrier fick ofta själv lista ut vad som gav utdelning, och det gjorde han även om jag på köpet fick med en hel del skall och  slaskbeteenden. Om det i längden var en bra eller mindre bra strategi i hans fall vet jag inte riktigt, eftersom vi inte fick så lång tid på oss att utvärdera det hela. 

Fina lilla Jackson
Foto: Sandra Kagevik

En sak är i alla fall säker. I Tarzans fall är det ingen bra strategi alls. Faktiskt halvt katastrofal (om man får nu kan använda så starka uttryck då det gäller hundträning;)

Det finns vissa av mina träningsvänner som tycker jag “curlar” Tarzan för mycket (nästan alla troligen… he he). Men det finns det en anledning. Jag måste hjälpa honom att hitta rätt tanke, och välja bort alla andra. Han är i grunden fortfarande en oerhört impulsiv hund även om han med tiden lärt sig självbehärskning. Det är väldigt viktigt att han har en hög rättprocent i träningen, och att han gör saker på samma sätt varje gång. “Så här ser det ut. Inga utsvävningar hit eller dit.” 

“Men en het och impulsiv hund mår väl bra av att bli lite eftertänksam” undrar kanske någon. Och det är ju helt sant. Men att vara eftertänksam tycker jag är en annan sak än att tänka fritt.

Att vara eftertänksam kan t e x innebära att han inte alltid får göra det han tror, och får cred för att vänta, tänka och lyssna. Men själva uppgiften ska det inte finnas så många olika varianter på. I synnerhet inte varianter som han hittar på själv i sin strävan att komma åt belöningen. Det – plus ganska snäva ramar i vardagen och en mycket konsekvent matte – har förstärkt hans impulskontroll under åren. Det finns numera ett värde och en förväntan i att vänta och lyssna på information. Plus att det i vissa fall faktiskt är tvärförbjudet att inte göra det..!

En annan hundindivid hade kanske inte alls funkat med den här typen av träning. Den hade blivit passiv och tappat engagemang. Själv tänker jag nästan aldrig enligt en förutbestämd träningsmetod, utan försöker hitta min egen röda tråd. I det här fallet kör jag Tarzan-metoden och det innebär att man måste ha jäkligt snabb reaktionsförmåga (vilket ställer till vissa problem för mig ibland) och vara väldigt genomtänkt innan man ger sig ut och tränar. Ha Plan A, B och C i bakfickan och ett öppet sinne. Men det innebär också väldigt mycket glädje, humor och kärlek.

Och det sistnämnda är egentligen den allra största anledningen till att jag håller på med hundträning. 🙂

Mycket kärlek… och en tålmodig fotograf 🙂 Foto: Lena Kerje