hundyoga

Om ni bara viste hur många människor som tittar förundrat på en då man talar om att man inte är med på sociala medier längre.

“Men du som är så social… Hur klarar du dig? Du missar ju en massa!!”

En del verkar förstå då jag förklarar varför, och säger att de själva funderat på att stänga ner sitt fb- eller instagramkonto, medan andra är fullständigt oförstående till mitt val.

Nuförtiden då jag åker tåg brukar jag sitta och studera mina medresenärer. I tisdags när jag åkte hem från Göteborg satt min granne i sätet bredvid och lyfte inte blicken från telefonen mer än då hon gick på toa någonstans mellan Skövde och Katrineholm. Och samma sak gällde de flesta andra i vagnen, förutom de som satt och jobbade (surfade?) vid sina datorer. Och så någon som sov.

Ibland undrar jag om vissa människor inte tillbringar mer tid bland sociala medier än de gör i verkliga livet. Och frågan är då vilken verklighet som blir verklig egentligen.

Jag ångrar inte mitt val att stå utanför. Det räcker gott med att ha ett företagskonto på fb där jag kan lägga ut lite happenings och annat då och då. Och så min blogg. För skrivandet i sig tycker jag jätteroligt.

Det inte inte så att jag är ointresserad av andra och andras liv. Men jag behöver inte veta allt om alla. Och framförallt behöver alla inte veta allt om mig. I synnerhet inte det som egentligen är helt ointressant för andra än mig själv, och möjligen mina allra närmaste.

Jag vill leva mitt liv i världen som finns runt omkring mig. Utanför mitt fönster där rådjuren går och betar en bit bort. Andas in dofterna i skogen då jag promenerar med hundarna. Njuta av maten jag äter. Av solen i ansiktet då jag sitter på det mysiga lilla fiket på en bakgård i Linköping. Låta tankarna flöda fritt när jag sitter på tåget eller väntar på någon. Vara 100% engagerad i mina träningsvänner under tiden jag tränar med dom. Drömma mig bort då jag sitter i bilkön på väg in mot Stockholm. Lyssna med alla sinnen under middagen på kvällen när Leffe berättar om något som hänt på dagen.

Mindfullness kallas det visst. Fast egentligen är det ju själva livet.

Kort sagt, jag vill leva här och nu. Vill kunna känna in och känna av saker runt omkring mig. Välja vilken information jag vill ta del av, och vilken som känns onödig. Och så länge jag var en del av det sociala flödet var det jättesvårt. Jag drogs som en magnet till min telefon så fort jag fick en liten stund över, skrollade, kände att jag var tvungen att ta en bild eller skriva några rader för att tala om att jag också finns. Ifall nu någon undrade.

Man finns även om man väljer att stå utanför. Faktum är att jag finns ännu mer än förut. Åtminstone känns det så.

Men det här är mitt val. Och jag har full förståelse för de som väljer annat. För visst missar jag en hel del glädjeämnen och spännande nyheter på fb. Men jag brukar få veta det viktigaste ändå på ett eller annat sätt, även om det sker lite senare. Men vad gör det?

Så ni som är lite skeptiska och oroliga för mig – sluta med det. Jag kommer klara detta! Jag går genom tunneln och ser ljuset! I´m a survivor! 🙂

Ha en skön fredag!