130329a 888_2

Jag har haft en rolig träningshelg tillsammans med Karin Daun och Snikke. I lördags hängde även Annica och Lennox på för några timmars träning i ridhuset. Trevligt!

Förutom att Snikke är en stjärna i spåret med SM-guld 2012, och även hunnit kvala in till lydnads-SM 2014 med fina poäng  (m a o har han kommit betydligt längre i karriären än vad Trasan gjort), så finns det många likheter mellan de båda bröderna. Likheter som jag – med stor behållning – bollat fram och tillbaka med Karin denna helg.

Vi har tränat massor och diskuterat ännu mera. Jag har fått himla mycket inspiration och hoppas jag kunnat ge lite tillbaka.

Karin åkte vidare mot Göteborg i dag vid lunch och lite hastigt och lustigt bestämde jag mig för att fara vidare för att vara med på en träningstävling som ”mitt” glada kursgäng anordnat i ett ridhus en bit härifrån.

Jag hade först tackat nej i och med att Karin var här, och tänkte att jag nog inte skulle hinna åka dit. Men då Karin åkte vid lunchtid och jag  kände mig så himla glad och peppad av positiva feedback, så jag beslöt mig för att köra igenom Trasan i eliten för att få en uppfattning om var vi ska lägga krutet i vår fortsatta träning. Är det där jag tror? Eller finns det andra saker som jag kanske inte tänkt på?

Jag gillar visserligen inte att tävla i ridhus och vill gärna göra våra första riktiga elitstarter utomhus, men i det här fallet var vi enda startande ekipaget i klassen och de hundar som fick vara statister på våra gruppmoment var hundar som vi känner och som är trevliga och trygga. Så därför valde jag att köra.

Jag lät Tarzan tro det var en riktig tävling genom att agera precis som om det vore det. Med facit i hand är jag så glad att jag ställde upp,  för själv har jag nog aldrig någonsin varit bättre som tävlingspartner än jag var i dag!

Jag hade sådant jäkla fokus och kände en säkerhet från början till slut! Det är en känsla jag inte upplevt alltför ofta i tävlingssammanhang förut, men jag gör det gärna igen… :). Och när jag kikade ner på Tarzan mellan momenten så såg jag på hela honom att han smittades av min goa känsla. ”Nu jäklar matte…nu kör vi!”, sa han med sin glada blick och med svansen som en plym på ryggen. Vilken himla go hund han är!!!

Vi nollade dirigeringsappoarteirngen. Han gick ut fint åt vänster men såg inte vänsterapporten i sågspånet, gick mot mitten, stannade visserligen på mitt stopp, men jag kunde inte dirigera om honom. Han tittade åt vänster när jag pekade, men såg ingen apport och grep i stället mittapporten som han stod precis framför. Inte så mycket att säga om, men definitivt sådant som kan hända på tävling och som vi måste träna på.

De moment som normalt kan vara lite svajiga på träning gick däremot bra. Fint Z (han både ställde sig och satte sig fort och fint trots att ligg var första skiftet), väldigt fin vittring (trevlig analys och inget omtag trots att han spottade sågspån efter att jag tagit pinnen) och helt okej fjärr. Han var som vanligt på hugget och det gick undan i sågspånet, men inte mer än på träning. Jag tycker det är positivt att det inte är någon större skillnad på honom oavsett om vi tränar själva hemma eller tävlar på bortaplan.

Så här tyckte domaren:

Sitt i grupp  10

Platsliggning  10

Fritt följ  8  Fin position transporter, tränger vä om sakta marsch, står eft stegff bakåt

Z  9  Något tidigt upptag stå

Inkallning  10

Rutan  10

Apportering med dirigering  0 Fel apport

Hopp över hinder  10

Vittring  9  Ss avslut

Fjärr  9  Flyttar fram 1 dm

Mitt tävlingsmål under detta år är att försöka få till jämna rundor utan nollor. Som det känns nu är det för mycket ups and downs och det finns ännu ingen röd linje i våra prestationer. Men jämnhet och säkerhet kommer med rutin och det finns inget bättre sätt att skaffa sig rutin och erfarenhet än att tävla – om man nu tycker det är roligt. Och det tycker jag.

Men det jag tar med mig mest från denna lilla tävlingstest är faktiskt min egen förmåga till rätt fokus. Jag vet hur mycket den egna inställningen påverkar både hunden och prestationen, och det fick jag ytterligare bevis på i dag.

Den goa känslan och min trygghet fick sig ett rejält lyft efter helgen med Karin och Annica, och det i sin tur gjorde mig till en bra partner tillsammans med Trasan. Och det bästa av allt…har man känt den där häftiga känslan en gång kan man alltid hitta tillbaka till den fler gången. 🙂

Nästa helg lär inspirationen få sig ännu en kick när vi ska på clinic med spännande föreläsare i Kungsör. Jag ser verkligen fram mot den!

Och på tal om Kungsör… En annan väldigt rolig sak denna helg var det sms jag fick från Sofia och Lix. Efter en superfin runda i Kungsör är de numera ett elitekipage. Stort grattis!!!