2F5Q8314_2

Jag har löst “terminskort/dag” i Hornstäve – ridhuset som ligger 5 minuter härifrån. Ridhuset är 20×60 m, välskött och familjen som äger gården är väldigt positivt  inställda till oss som tränar hund där. Trevligt!

Terminskort/dag innebär att man får träna alla vardagar mellan kl. 7 och 15 under en säsong för endast 500 kr. Jag har under senaste två veckorna redan utnyttjat den summan och lite till, och i dag efter jobbet var tanken att åka dit igen. Men klockan drog iväg och blev både tre och halv fyra innan jag var träningsklar, så det fick bli några pass här hemma på appellplanen i stället. Underlaget var helt okej, men kylan….brr!

Jag har hittat ett träningsupplägg som för närvarande passar oss bra. Vissa saker återkommer varje träningspass (gruppmoment, fritt följ och en tävlingsmässig länk) och dessutom har jag ytterligare en eller två primära mål varje vecka. Det kan vara placering i rutan och ställade i fart eller vittringsanalys och fjärrskifte stå till sitt. Eller något helt annat.

Vissa typer av kedjor är svårare än andra för Tarzan. Att inte få belöning i form av lek eller gotta för t e x en snygg ruta eller hopp/apport, utan att på ett tävlingsmässigt sätt direkt gå vidare in i en koncentrationsövning typ fritt följ eller fjärr är mycket svårt för Tarzan. Och allt som är svårt måste man ju träna, om än i lagom anpassad stegringsgrad och på ett sätt så hunden inte blir belastad. Åtminstone är det så jag tänker då jag tränar.

När jag planerar att gå ut och träna på något som jag vet kommer bli svårt så brukar jag förbereda mig lite mentalt genom att ha en plan B och kanske även C, beroende på hur hunden kommer svara. Det viktigaste för mig är att behålla en bra känsla, även om det skulle strula och det kan jag lättare göra om jag är väl förberedd på svårigheterna. Hur ska jag agera om han går upp i intensitet? Om han ljudar? Om han gör helt fel saker, typ si eller så?

Om jag tänker igenom tänkbara scenarion innan så blir jag inte överraskad, och jag vet dessutom att det som händer beror på att min hund tycker det är svårt. Och att jag successivt måste lära honom att det kommer bli lättare då vi fortätter träna dessa svårigheter  – tryggt, med ömsesidig respekt för varandra och med glimten i ögat.

Som vanligt skrattade jag gott åt Trasan Apansson i dag då jag öppnade luckan bak i bilen och satta in Tiger och Mick i burarna i väntan på sin tur. Trasan var nog beredd på att sätta sig i bilburen han också, men då han förstod det var han som skulle få träna så blev han fullkomligt överlycklig. Han snurrade på stället och studsade framför mig med lyckliga, leende ögon och svansen som en plym, ivrigt viftande. Jag blir alldeles varm i hjärtat över hans entusiasm och då är det lätt att gå ut och träna – även svåra saker – med ett leende och glad känsla i kroppen.