Cykel

Jag brukar – förutom hundträningsrelaterade (långt ord) mål, roa mig med att sätta upp andra mål i min vardag.

Det kan vara alla möjliga typer av mål – vissa lätta att nå, andra tuffare. Jag gör det för att utmana mig själv i olika sammanhang, och jag brukar aldrig berätta om mina mål för någon annan. Möjligtvis i efterhand.

För många år sedan, långt innan jag började träna hund, så kläckte min dåvarande kollega idén att vi skulle köra Vättenrundan. Och absolut inte Tjejvättern, som enligt min kollega (vi kan kalla henne B), var lagom löjligt. “Nej, ska det va´så ska det va´”sa B, och bestämde att vi minsann skulle ta oss runt hela Vättern, det vill säga 30 mil.

Jag har visserligen idrottat en del i mitt liv, men någon cyklist har jag aldrig varit. Mina cykelturer har i princip håll sig mellan hemmet, skolan och stallet, så därför var jag först lite tveksam. Men B: argument att “man kan alltid cykla i sin egen takt” och “hur jobbigt kan det egentligen va´” övertygade mig, och vi bestämde oss för att köra.

Klarsynta som vi var 😉 insåg vi att man var tvungen att träna en del för att orka köra 300 km på hoj. Det skulle inte räcka att köra någon mil då och då, utan vi bestämde oss för att träna sammanlagt 60 mil och av dom 60 skulle vi köra ett “testlopp” på 13 mil. Som en lite försmak på själva Vätternrundan.

Testloppet hette Gruvsvängen och bestod av två varv a 6,5 mil. Det var massor med deltagare och B och jag bestämde oss för att hålla i hop hela loppet och vänta in den andra, om vi skulle råka komma från varandra i starten. B hade  svarta cykelbyxor med rosa stripes och en  neonchockrosa topp så det var lätt att upptäcka henne bland övriga.

Starten gick och vi kom mycket riktigt från varandra, precis som vi hade misstänkt. Plötsligt upptäckte jag en chockrosa topp ivrigt trampande en bra bit framför mig… Jag blev skitsur! Vi skulle ju vänta in varandra, något som B definitivt verkade ha glömt. Och inte såg hon ut att ha några planer på att sakta ner tempot heller.

F-n flög i mig och jag la in högsta växel. Jag tänkte inte bry mig om i fall jag fick mjölksyra efter en mil och tvingades bryta, men jag skulle definitivt i fatt och tala om ett och annat sant ord för B!! Cyklist efter cyklist passerades i rasande fart och jag var nästan framme vid den chockrosa ryggen, när personen på cykeln svänger ut en bit på vägen så jag ser henne klart och tydligt. Och inser att det INTE är B som sitter på cykeln, utan en annan neonrosa varelse! Luften går fullständigt ur mig och strax efteråt dyker B:s man upp (som skulle köra runt med bil och agera vätskekontroll samt komma med glada tillrop), vinkar frenetiskt med armarna och ropar “Du måste sakta ner och vänta på B! Hon ligger 5 km efter dig och är arg som ett jäkla bi!!”

Jo, arg var väl bara förnamnet. B var vansinnig när hon till sist kom i fall mig, och köpte definitivt inte min förklaring. Vet inte ens om hon trodde på den. För övrigt var vi tvärsist i mål. Det visade sig att “motionärerna” körde ett varv, och “proffsen” (plus B och jag) körde två. Det var grym motvind på varv två (man vände och körde åt andra hållet tiibaka) och det var en smärre pina att ta sig i mål. Funktionärerna höll på att plocka in det sista när B och jag körde över mållinjen, och just i det ögonblicket kändes Vätterrundan väldigt långt borta. Men vi laddade minsann om!

Hur gick det då att köra 30 mil? Jo, förhållandevis bra faktiskt. Vi startade vid elva på kvällen, och hade givetvis inte sovit något på dagen utan jobbat som vanligt. Ganska klantigt. Så när vi kört hela natten och kom fram till Jönköping, kom B på att hon nog inte mådde riktigt bra och beslöt sig för att bryta. Och jag ska vara helt ärlig och säga att det var otroligt lockande att kliva på en av de varma, goa bussar som stod där redo att köra tillbaka trötta, skadade och uppgivna cyklister. Särskilt som insåg att det var 20 mil kvar att köra.

Men jag gav inte upp, utan trampade vidare i min ensamhet. Eller ensam och ensam… Det var ju några till som körde, och jag slog följe med olika personer som höll ungefär samma tempo som jag. Jag gav mig tusan på att cykla runt, oavsett hur lång tid det skulle ta. För även om man inte är supertränad på cykel så orkar man rent konditionsmässigt ta sig runt om man kör i sin egen takt. Problemet är att man får grymt ont i axlar, knän och till viss del i rumpan. Och ju längre tid man sitter där på hojen, desto mer ont får man.

Sexton timmar tog det för mig att trampa runt de 30 milen, vilket absolut inte tillhör de bättre tiderna. Inte ens nära. Men jag gjorde det. Och jag tänker aldrig göra om det igen. 😉

För att återgå till början av bloggen… Vätternrundan i repris tillhör inte något av mina livsmål. Inte heller Vasaloppet eller Vansbrosimmet. Nej, mina mål ligger på annat. Men min Vätterrundanmedalj har jag kvar i en låda någonstans. Det har hänt att jag tagit fram den om jag vid något tillfälle tvivlat på min envishet och uthållighet. Jag brukar tänka att varje tramptag på cykeln tog mig en liten bit närmare målet.

Så ibland är det bara att trampa på – och dricka lite blåbärssoppa mellan varven. Rätt som det är så är man framme. Poff! 😉