575976_10150976521992605_1043178702_n

Om jag skulle försöka definiera Tarzan med ett enda ord  (vilket är svårt eftersom det finns många adjektiv som stämmer med hans personlighet) så blir det… oförutsägbar.

Mick har jag alltid upplevt som ganska stabil. Visst var det lite svajigt i början när vi gav oss ut och tävlade, men jag har alltid känt mig relativt trygg tillsammans med honom. Han har nästan alltid levererat ungefär det jag trott – i bland lite bättre, i bland något sämre – men jag har aldrig blivit direkt förvånad. Hans styrka är, och har alltid varit, att han är rätt momentsäker. På de tävlingar har vi gjort tillsammans har han har presterat ganska jämnt, och bara vid ett enda tillfälle har han överraskat mig genom att göra “konstiga saker” på tävlingsplanen. Men då jag kollade upp honom efteråt visade det sig att han hade höga titrar anaplasma, vilket säkerligen var förklaringen.

Med Tarzan är det helt annorlunda. Jag tror vi kommer få tävla ganska mycket tillsammans innan vi hittar någon form av stabilitet och jämnhet. Och det är likadant på träning. Han kan göra makalöst fina saker och vara helskärpt ena dagen, och nästa dag kan hela träningspasset vara ett enda stort tjolahopp tjolahej, och jag ställer mig återigen frågan “hur tänkte han nu??!!”

Men en sak har jag definitivt upptäckt. Hundträning handlar inte bara om att utveckla hunden, det är lika mycket en personlig utveckling. En av mina vänner som håller kurser  i yoga, sa till mig “Yoga är inte bara en fysisk aktivitet och inte heller bara ett sätt att slappna av. Det är ett sätt att lära känna dig själv som människa, genom att du ständigt måste reflektera över varför du tänker, känner och agerar som du gör.”

Och precis på samma sätt tycker jag det är då man tränar hund. Genom hunden lär man känna sig själv. Sina styrkor, svagheter och sina små personliga egenheter.

Då det gäller Tarzan är det A och O att jag har 100% koll på mina egna uppgiftsmål då jag ska gå ut och träna. Jag måste veta exakt vad jag ska göra och hur jag ska agera om det blir si eller så, och vara steget före.  Allt händer så oerhört snabbt då det gäller Tarzan och är jag inte helt på det klara med vad jag håller på med och varför, så drar han i från mig – både i tanke och handling. En riktig utmaning – men en rolig sådan. Fortfarande har jag inte hittat alla hans knappar, men det dyker upp fler och fler som jag börjar kunna manövrera.

I vissa situationer behöver jag inte tänka så mycket på mina egna uppgifter, dom sitter i ryggmärgen. Jag har tränat så mycket just på det specifika tillfället att det blivit automatiserat. Men det gäller definitivt inte alla tillfällen. I synnerhet inte med Tarzan där det ständigt dyker upp nya varianter.

Jag läste lite om Bill Gates häromdagen. Bl a hans uttryck ” Your most unhappy customers are your greatest source of learning” Och på samma sätt försöker jag se på hundträningen. (Fast det är jäklar inte lätt!) Men om man lär sig att se katastrofträningarna – och tävlingarna – som en stor källa till utveckling och förbättring så blir man heller inte så besviken över bakslagen eller de känsomässigt dåliga träningspassen.

Tålamod är inte en av mina mest framträdande egenskaper, men jag får mycket träning på då det gäller Trasan Apanson. Å andra sidan ligger både humor och action mig varmt om hjärtat – och det får jag glädjande nog uppleva dagligen tack vare densamme. 😉