DSC_0289_2

Det skrivs och pratas mycket om hur vi ska leka med våra hundar.

Att lära hunden att leka, utveckla leken osv. Och så långt är jag med i matchen.

Däremot börjar jag bli lite konfunderad när man pratar om att begrepp som att “leka rätt” dvs på ett speciellt sätt som vi på förhand bestämt vore det bästa sättet att leka på. En slags lekmall helt enkelt. Och visst vore det smidigt om alla kunde följa en och samma mall. Men kanske inte helt realistiskt. Och heller inte särskilt skojigt.

Jag är ingen expert på området men den erfarenhet jag har är att hundar har väldigt olika sätt att leka på. Mina tre hundar är levande exempel på detta.

Mick har en ganska torr och stram humor. Försöker jag leka i gång honom utan något föremål ser man på hans min att han tycker “guuud va´jobbig du är nu!” Han är inte alls bekväm i det sociala spelet “smyga, jaga, retas, busa”. Det går att få igång honom men det blir mycket frustration från hans sida och jag tror faktiskt inte han tycker det är det minsta kul. Har vi däremot en leksak med oss ser det helt annorlunda ut och vi kan skapa en rolig stund kring att kampa, jaga i fatt, gömma och hoppa efter leksaken. Men det är leksaken som är rolig, inte jag.

Tarzan är lite mer lättroad men inte ens han tycker det är särskilt fränt att leka bara med mig. Om jag gör minsta lekinvit mot honom säger det “pling” i ögonen och han drar i väg som en raket och letar efter en grej som han kommer tillbaka med och som ska involveras i leken. Inte heller där är det jag som är rolig, utan jag är mer en länk till det roliga (bollen, kampflätan, kotten, pinnen…).

Tiger däremot kan leka med bara mig, utan föremål. Han älskar då jag rör handen som en liten råtta under täcket så han får attackera den, eller försöker putta honom i sidan så han hoppar undan för att sedan hoppa fram igen och ge mig en ny chans. Det är inget jag “lärt” honom, han har varit så från början. Däremot är han inte lika förtjust i att leka med föremål som bc-pojkarna är. Visst kan han kampa och jaga efter en boll men han är inte särskilt uthållig i den leken.

Då jag tittar på hur mina hundar leker med varandra och med sina hundkompisar så ser jag samma mönster där. Medan både Mick och Tarzan gillar att jaga och kampa med pinnar i munnen och aldrig någonsin brottas eller på annat sätt blir fysiska eller närgångna i leken (jo Mick blir ju gärna fysisk mot tikar men det är ju en annan “lek”;)), så brottas/busar Tigge gärna “man mot man” och leker nästan aldrig med föremål i munnen. Undantaget bilden ovan… 🙂

Om man tänker ha leken som belöning känns det ju viktigt att hunden gillar just det sättet att leka. I bland upplever jag att det blir väldigt många do&don´t i sättet att leka, och att leken i sig blir lika uppstyrd som själva momenten. Och svarar inte hunden precis som man vill blir det dessutom en hel massa frustration i hela situationen.

Precis som vi människor roas av olika saker och har olika typ av humor så har våra hundar det. Och kanske vi ska låta dom fortsätta med det och möta dom i leken på ett lite mer avslappnat och otvunget sätt. Och framförallt – på deras sätt.