Det skrivs och pratas mycket om hur vi ska leka med våra hundar.
Att lära hunden att leka, utveckla leken osv. Och så långt är jag med i matchen.
Däremot börjar jag bli lite konfunderad när man pratar om att begrepp som att ”leka rätt” dvs på ett speciellt sätt som vi på förhand bestämt vore det bästa sättet att leka på. En slags lekmall helt enkelt. Och visst vore det smidigt om alla kunde följa en och samma mall. Men kanske inte helt realistiskt. Och heller inte särskilt skojigt.
Jag är ingen expert på området men den erfarenhet jag har är att hundar har väldigt olika sätt att leka på. Mina tre hundar är levande exempel på detta.
Mick har en ganska torr och stram humor. Försöker jag leka i gång honom utan något föremål ser man på hans min att han tycker ”guuud va´jobbig du är nu!” Han är inte alls bekväm i det sociala spelet ”smyga, jaga, retas, busa”. Det går att få igång honom men det blir mycket frustration från hans sida och jag tror faktiskt inte han tycker det är det minsta kul. Har vi däremot en leksak med oss ser det helt annorlunda ut och vi kan skapa en rolig stund kring att kampa, jaga i fatt, gömma och hoppa efter leksaken. Men det är leksaken som är rolig, inte jag.
Tarzan är lite mer lättroad men inte ens han tycker det är särskilt fränt att leka bara med mig. Om jag gör minsta lekinvit mot honom säger det ”pling” i ögonen och han drar i väg som en raket och letar efter en grej som han kommer tillbaka med och som ska involveras i leken. Inte heller där är det jag som är rolig, utan jag är mer en länk till det roliga (bollen, kampflätan, kotten, pinnen…).
Tiger däremot kan leka med bara mig, utan föremål. Han älskar då jag rör handen som en liten råtta under täcket så han får attackera den, eller försöker putta honom i sidan så han hoppar undan för att sedan hoppa fram igen och ge mig en ny chans. Det är inget jag ”lärt” honom, han har varit så från början. Däremot är han inte lika förtjust i att leka med föremål som bc-pojkarna är. Visst kan han kampa och jaga efter en boll men han är inte särskilt uthållig i den leken.
Då jag tittar på hur mina hundar leker med varandra och med sina hundkompisar så ser jag samma mönster där. Medan både Mick och Tarzan gillar att jaga och kampa med pinnar i munnen och aldrig någonsin brottas eller på annat sätt blir fysiska eller närgångna i leken (jo Mick blir ju gärna fysisk mot tikar men det är ju en annan ”lek”;)), så brottas/busar Tigge gärna ”man mot man” och leker nästan aldrig med föremål i munnen. Undantaget bilden ovan… 🙂
Om man tänker ha leken som belöning känns det ju viktigt att hunden gillar just det sättet att leka. I bland upplever jag att det blir väldigt många do&don´t i sättet att leka, och att leken i sig blir lika uppstyrd som själva momenten. Och svarar inte hunden precis som man vill blir det dessutom en hel massa frustration i hela situationen.
Precis som vi människor roas av olika saker och har olika typ av humor så har våra hundar det. Och kanske vi ska låta dom fortsätta med det och möta dom i leken på ett lite mer avslappnat och otvunget sätt. Och framförallt – på deras sätt.
Intressant ämne! Jag har stött på ett rätt genomtänkt sätt att ”leka rätt” som en österrikisk instruktör utvecklat. Kärnan i hans sätt att leka med hundar är att ”leka rätt” innebär just det du skriver sist, nämligen, att leka på hundarnas sätt. Det kan på detaljnivå exempelvis handlar om hur jag låter hunden jaga ifatt en leksak som jag håller i handen på ett sjyst sätt så att hunden har en rimlig chans att vinna leksaken bara den anstränger sig. Typ att jag inte drar upp den så pass högt helt plötsligt så att hunden inte kan komma åt, utan rör den på hundens nivå.
Men sedan tror jag faktiskt att det inte skadar hunden att lära den att leka på ett annorlunda sätt än vad den väljer själv. Har jag en hund som inte gillar att kampa, så kan jag lära den att kampa och vinna och så får den som belöning för ansträngningen en liten godis. Det skapar i alla fall en annan aktivitetsnivå i hunden än när jag enbart erbjuder godis. Sedan kan jag förstås låta den jaga efter godis för att få lite mer aktivitet i belöningen. Men får hunden beröm och beundran så kan det bli nog så attraktivt för hunden att agera på lite ”nya” sätt och t ex kampa.
Jag tror så länge VI har kul i leken så kan vi introducera nya lekar (som vi tror att vi har glädje av i träningen) utan att det blir frustrerande för hunden.
Absolut Susanne! Jag tror det är jättebra att ha en stor ”lek&belöningsbank” att välja från. Och kan man på ett otvunget och lättsamt sätt lära en icke-kampande hund att gilla kamp så är det ju guld! 🙂
Men om man inte kan få hunden att engagera sig i kampen det så kanske man kan få samma effekt/känsla hos den genom att låta den jaga något i ett långt snöre utan att den måste dra och kampa. Om nu hunden gillar jaktlek s a s.
Det som är vanskligt tror jag är då man som hundtränare känner en slags press i att hunden SKA kunna leka med oss utan föremål, SKA gilla att kampa, SKA hoppa upp mot oss och bjuda in oss till lek osv. Då blir leken helt enkelt ytterligare något som ska läras in på ett ”korrekt” sätt och där det är otroligt lätt att tappa känslan, glädjen och själva syftet med alltsammans. 🙂
Som jag sa i förrgår till en klubbkamrat som undrade ang. momentträning ”men SKA man göra så här” – ”Det finns inga SKA i hundträning, det är du och hunden som avgör vad som kan passa”. Typ. Gäller ju lika mycket lek. Men är kanske mer ett generellt problem.
När man börjar med hundträning är de flesta rätt beroende av att ha en bra instruktör för att lära sig lite grundläggande tänk kring hur hundars inlärning fungerar och hur framgångsrik träning kan fungera. Sedan så småningom utvecklar man förhoppningsvis en egen känsla för hur man vill ha det. Vilken typ av känsla i samspel med hunden. I vardagen, på träning, på tävling. Och hur man får till det man vill ha. Helt klart många gånger inspirerade av andra, men jag tror det är viktigt att man vågar känna efter själv hur den egna hunden fungerar, vad man själv är för typ av hundtränare och utifrån det utformar både lek och träning.
Hundträning är ju en hobby för de flesta av oss. Den ska vara kul för både mig och hunden. Kul på riktigt. Så visst har du helt rätt. 🙂
kloka tankar. det har blivit så många rätt och fel på många områden inom hundträningen. att bara ett visst utförande är det korrekta, väldigt märkligt. som du skriver, alla hundar är individer och då måste vi ha en variation på hur de beter sig med.
Ja det finns mycket rätt&fel vilket gör att man ibland slutar tänka själv. Och precis som du skriver är ju hundar individer precis som vi, och funkar inte på samma sätt i träningen. 🙂
Åh, jag antar att det där är något jag slipper genom att inte ha supermycket kontakt med andra som tränar hund. Jag läser mest på nätet och läser då det jag tycker känns värt om inlärningsmetoder, belöningarna klurar jag ut själv. Det gör att jag beter mig.. lite knasigt med hundarna. Med min vuxna tik blir det lite enformigt då hon inte riktigt uppskattar lek utan leksaker (och det tog tid innan hon uppskattade lek med leksaker med mig).
Förra hunden som jag hade från valpstadiet kunde jag leka med hur som helst och förhoppningsvis kan jag och nuvarande valpen göra detsamma i framtiden. Jag gillar att skutta i cirklar, krypa runt och vara allmänt fjantig. Jag är ganska ordentlig av mig till vardags, men när jag leker med hundarna, då ”släpper jag loss” och fjantar mig rejält. Det är ju SÅ kul då 😀
Låter bra Ninni! Släpp loss! 🙂 🙂
Intressant inlägg som jag kan känna igen mig lite för väl i när det gäller Ina. Jag har jobbat som en blå för att få henne att vilja leka med mig (hon hade en hel del tråkigheter i bagaget när hon kom till mig). Hon har ett enormt föremålsintresse både i träning och vardag så att leka med ”bara matte” utan inblandning av någon leksak det har hon aldrig tyckt varit speciellt roligt. Det skapade massor frustration under en period från bådas sidor då jag var van vid Tim som ju är lite tvärtom. Nu för tiden har jag accepterat att för att få en bra (genuin och äkta)lek behöver vi ha ngn form av föremål (vad spelar inte Ina så stor roll däremot)och jag tycker att ju mer jag slappnar av och låter glädjen styra ju större belöningsvariation och samspel börjar vi få.
Ja det viktiga är ju ATT man har roligt och att hunden (och man själv) gillar leken och samspelet. Hur man GÖR det är ju inte lika viktigt. 🙂
Hej Helené!
Jag brukar inte kommentera åsikter på nätet utan bara läsa o reflektera!!!
Nu tycker jag dock att du verkligen har rätt tänk när det gäller belöningar. Man MÅSTE LÄSA HUNDEN och anpassa all belöning både godis o lek efter individen! Tyvärr så ska vi allt för ofta lära hundarna vad som är belöning! Varför??? Varje hund bör väl själv få avgöra vad den tycker är en viktig belöning o vi bör väl som tränare förstärka den belöning som just vår hund vill ha!!! Eller????
Lycka till med din träning!
Gun J
Jag tror som du att vi många gånger belönar med det vi tror hunden gillar. I stället för att se hur hunden svarar på och efter belöningen.
Tack snälla – lycka till själv! 🙂
Befriande att läsa. Jag tränar tävlingslydnad med min labrador och känner emellanåt sådan press att leka som belöning. Men jag har en typisk labrador, han vill bara ha godis och mat som belöning. Och det älskar han att jobba för. När jag försöker leka tittar han konstigt och obekvämt på mig. Kampen funkar ibland men inte alltid. Inget annat. Och alla pratar så om lekutveckling och vikten av att ha olika belöningar. Men för mig funkar den enkla godisbelöningen helt perfekt och jag ser att min hund har kul.
Härligt att ha en belöning som du vet funkar bra! Och godisbelöningarna kan man ju variera i oändlighet och skapa en lekfull känsla runt. 🙂