DSC_0202_2

I går blev det äntligen tid för lite lydnadsträning. Först en sväng med Ditte innan regn och åska satte stopp, och senare på egen hand.

Att träning är en färskvara, i alla fall då det gäller detaljer och i synnerhet under inlärning, fick jag ytterligare bevis på i går. Och att jag själv måste inse att det finns ett antal steg mellan fyra och tjugosju var en nyttig påminnelse – om än inte någon nyhet.

Vad jag mer blev påmind om var att jag måste ändra bilden för Tarzan i de olika övningarna, både när det gäller att lägga på små störningar (utan att de blir ritualiserade), miljö, synintryck, riktningar osv, och att det tar mycket längre tid än jag gärna vill tro att få vissa moment stabila.

Däremot är jag väldigt nöjd med vårt fria följ som vi hade ett jäkla flow i, och jag gick mest omkring med ett leende både inom mig och på läpparna. Jag jobbar på att längre och längre sträckor lyfta blicken, och se rakt fram i horisonten i stället för några meter framför mig i marken. Dels för att jag tycker det ser väldigt snyggt ut och man får automatiskt en naturligt bättre hållning, men framförallt för att jag tycker Tarzan känns bättre då jag lyfter blicken.

Utan att veta, tror jag det kan beror på att då man tittar framför sig i marken och ser hunden lite i ögonvrån är det väldigt lätt att man kommunicerar med sitt ansiktsuttryck och kroppsspråk (rynkar pannan lite då hunden trycker på, blir aningen avvaktande om den släpper kontakten i en sväng o s v). Tarzan är väldigt observant på mitt ansikte och läser mig som en öppen bok, och mitt mål är att bara flyta fram med blicken framåt, mjuka ögon och ett bekräftande lugnt leende på läpparna – och låta Tarzan följa.

Det lyckades jag med riktigt bra i går och det är en härlig känsla då man har det där mjuka men energifyllda flowet mellan sig och hunden.

Jag är verkligen inte speciellt duktig på att dansa, men för några år sedan gick jag och lärde mig salsa. Och det var lite samma sak där… När man efter mycket träning (stundtals!) inte längre behövde tänka på hur man satte fötterna, utan bara kunde känna rytmen och låta kroppen flyta med – då var det så lätt! Man slutade tänka och bara gjorde, och det är lite den feelingen jag är ute efter då vi går ett fritt följ tillsammans. Och då menar jag inte bara att jag själv ska ha den känslan, utan lika mycket hunden. 🙂

Sammanfattningsvis så finns det en del att jobba på då det gäller stoppet i rutan, nosarbetet i vittringen och lugnet i fjärrdirigeringen. Men gårdagens fria följ stoppar jag in i mitt “assa-fack” och plockar fram med jämna mellanrum för att påminna mig om danskänslan tillsammans med min svartvita partner. Tror kanske till och med att Tony Irwing hade gillat det. 😉

Bilden på Mick är tagen av Joachim Lindström