1911672_10201496168068471_1380904757_n

Maria Brandel och jag fortsätter vårt bloggsamarbete.

Antar att ni sett och läst hennes senaste intervjuer med SM-ekipaget Marika Hansson & Speja och även intervjun med duktiga Aina Fatland som med sin Kylie vann Norska Mästerskapen i lydnad förra helgen. Jag jobbar på att få i hop några bloggintervjuer jag också, men det går lite trögare för mig. Har dock några på gång, så hav förtröstan… det kommer. 🙂

Tillsvidare får ni nöja er med mig och Trasan Apansson. Vi har nyligen besökt Högby Hundhall (http://www.hogbyhundhall.se) utanför Motala för första gången, och det var en trevlig bekantskap. Hallen är 18 x 25,5  m och har en väldigt sviktande och härlig matta. Mick och jag ska gå fortsättningskurs i agility för Barbro Ekenberg där i höst. Lyxigt för oss här i trakten att ha både Dittes fina hall och Högby Hundhall så nära.

Jag hade kameran med till hallen för jag ville filma vissa av elitmomenten med Tarzan. Det gick inte att få till dom i en kedja för jag var tvungen att rigga kameran och fixa upplägget efterhand. Men det är ändå värdefullt att filma momenten mellan varven för att upptäcka både förtjänster och brister som man kanske inte ser när man  är mitt uppe i träningen.

Vad ser jag då när jag kikar på filmen? Vi börjar givetvis med det som är bra. 🙂

Tarzan har blivit mycket bättre att tänka uppgift. Han springer inte längre besinningslöst utan att tänka på varför han springer. Han ser ut som att han har ett mål. Trevligt tycker jag som kämpat med detta i nästan tre års tid. Jag älskar fart och fläkt men det ska finnas ett syfte.

Han har blivit oändligt mycket duktigare på att hålla fokus, trots störningar. Nu var det förvisso inga störningar i Högby Hundhall denna dag (vi var helt själva) men då vi började träna tillsammans var varje kon, apport, väska och you name it, en stor störning för Tarzan som var övertygad om att allt detta var något häftigt som måste undersökas innan man kunde koncentrera sig på sin uppgift.

Han anpassar farten efter målet. I stället för att springa först och tänka se´n anpassar han sitt springande så att han klarar att göra en ingång, gripa en apport, analysera vittringspinnar mm. Det var faktiskt länge sedan jag hade tassar på metallapporten, en Tarzan som inte hann stanna utan sprang förbi mig på inkallningen, eller vittringspinnar som flög till höger och vänster då han for fram som en furie bland pinnarna för att gripa första bästa.

Han är med mig mellan momenten. Han väntar, lyssnar och tar in information. Det är inte  “jag-vet-vad-jag-ska-göra-så-jag behöver-inte-vänta-på dig- läge, utan en trevlig känsla av att vi faktiskt gör saker tillsammans.

Han börjar kunna sätta momenten på första försöket – oavsett miljö, situation och förberedelser. Inte alltid, men oftare och oftare. Och just denna bit känns som en mycket viktig del för oss.

Nu har jag gottat mig i massa trevligheter. Finns det då ingenting jag känner behöver förbättras? Jo då – absolut. Framförallt massa tekniska saker, som att fjärren inte håller på 15 meter utan jag får en förflyttning, mest från stå till sitt, men även uppsitten som blir sämre på avstånd. Stadgan i Z:at (som jag tyvärr inte fick med då batteriet i kameran tog slut) och även en lite lugnare aktivitetsnivå i fria följet. Vissa ingångar till sidan då han är touchar mitt ben. Samt lite annat smått & gott.

När man analyserar sin träning/tävling gäller det att man utgår från sin egen hund och vad man har/har haft att jobba med. Vissa av oss får jobba med fart och motivation, andra med för hög aktivitet och kanske stress. En annan med  miljökänslighet och vissa med fokus och koncentration. Så vad som är bra och mindre bra är givetvis avhängt med utgångsläget. Jag försöker verkligen inte jämföra Tarzan med någon annan hund, utan bara hur han varit tidigare och hur han är i dagsläget. Och jag gillar den utvecklingen.

Hur långt det leder är egentligen mindre viktigt. Vad som är viktigt är vår relation, vad vi åstadkommer tillsammans och att vi har roligt på vägen. Ja ja… jag vet att det är ett uttjatat begrepp detta med att träna med glädje. Men för mig är det poängen med att träna hund. Har jag – och hunden – inte kul tillsammans då vi tränar och tävlar så kommer välja att göra något annat. Hundträning är för mig inget självändamål, utan något jag gör så länge det ger mig glädje och energi, och jag känner att min hund upplever detsamma.

Och so far känns det som att Tarzan och jag är rätt  överens om att detta är något av det roligaste vi kan göra tillsammans! 🙂 🙂 🙂

För den som är intresserad finns filmen här: Tarzan elitlydnad i Högby Hundhall juni 2014

Bilden ovan är från Lillemors Hundhall i våras och tagen av Ingela Karlsson.