mick

Högstadietiden är en tid jag minns med ganska blandade känlsor.

En hel del positivt men överlag en rätt tung period, mycket beroende på att min mamma blev svårt sjuk. Att koncentrera sig i skolan var inte alltid så lätt. Det fanns mycket som distraherade tankarna från saker som matte, historia och religion och det faktum att vi var en rätt stökig klass gjorde inte saken lättare. Det var en hel del skolkande, bråk och småkriminalitet på skolan och lärarna hade nog inte världens lättaste uppgift då dom försökte motivera oss elever att lära oss. Med ett gyllene undantag – Tjalle Lantz.

Tjalle var engelskalärare och en lite annorlunda sådan. I stället för att rabbla glosor, läsa tunga stycken ur engelsk litteratur och proppa oss fulla med böjningsformer och pronomen hade vi “Rita-gissa-spring” tävlingar vid svarta tavlan och diverse andra lekfullheter som ökade ordförståelsen och gjorde att vi till slut pratade engelska med varandra under hela lektionerna utan att överhuvudtaget tänka på att vi pratade engelska. Tjalle reste mycket och hade ofta med sig smakprov på delikatesser från olika länder han besökt. Att vi på engelska beskrev hur vi tyckte det smakade kändes  helt naturligt.

Jag minns inte att jag någonsin skolkade från Tjalles lektioner. Inte heller minns jag att någon av mina klasskompisar gjorde det. Vad jag däremot med bestämdhet vet är att jag  lärde mig mer på hans lektioner än jag sammantaget gjorde under hela högstadietiden.

Det här utspelade sig förvisso inte på Hedenhös tid, men väl på Stenmarks. Jag glömmer aldrig när Tjalle skulle göra en “Stenmarkare”, dvs från stillastående hoppa rakt upp och landa på skolbänk. Stenis kunde visst hoppa 1.50 typ, medan Tjalle skulle prova på 80. Och jodå, han fixade det. Det var bara att bänken inte höll, utan han for rätt igenom. Lite svårt att förklara för rektorn… Men vi elever var såklart lojala, och klassens bråkigaste kille erbjöd sig utan tvekan att säga till rektorn att det var han som var boven. “Det kommer dom bergis att tro på!” smålog han. Tjalle tackade för erbjudandet men sa att det här fick han nog stå för själv.

Jag kommer i håg när Tjalle var sjuk och vi hade vikarie. Herregud säger jag, stackars människa. Han var visserligen lika trist som Tjalle var rolig, men vi ungdomar var inte särskilt roliga tillbaka. Det slutade med att rektor, skolpsykolog med flera skulle ha ett allvarligt samtal med oss, och klassen fick order om att samlas i salen vid en viss tidpunkt. När dörren öppnades stegade nämnda personer in, och sist i ledet kommer Tjalle själv. Som på en given signal reste vi oss alla och började applådera. Tjalle fick något vått i ögat fast han försökte att se lite barsk ut. Han var ju faktiskt där för att tala om för oss att vi inte kunde bete oss hur som helst bara för att vi hade vikarie. Det gjorde han också – om än med lite grumlig röst. Vi satt som ljus och jag tror varken vikarien, rektorn eller övriga riktigt kunde förstå hur dessa uppmärksamma elever kunde bete sig som fullständiga ligister.

Jag har på äldre dagar ofta funderat på vad Tjalle egentligen gjorde för att motivera oss elever så grymt. Det fanns inget fjäskande, och inte heller behövde han höja rösten för att få oss att lyssna. Jag tror mycket handlade om att han själv var en engagerad människa som brann för sitt ämne och sin lärarroll. Dessutom insåg han att det inte finns något annat än lusten som driver och motiverar människan att utvecklas och lära sig mer. Finns inte lusten kan man genom “tvång” visserligen få in en del i skallen (vem har inte chockläst dagen före ett ett prov och klarat det – men glömt lika fort!) men det innebär ju inte att man lär sig och utvecklas.

För ett par år sedan läste jag i tidningen att Tjalle gått bort efter en tids sjukdom. Trots att jag inte träffat honom på en herrans massa år grät jag en skvätt då jag tänkte tillbaka på honom. Jag letade upp hans frus adress och skickade ett  brev till henne där jag berättade vad han betytt för mig och mina klasskompisar, och att jag kommer minnas honom med glädje. Jag fick aldrig något svar på brevet och det var inte heller min tanke. Men jag hoppas ändå att hon fick det.

Vissa människor har man med sig genom livet, och kanske de på olika sätt hjälpt till litegrann  att forma oss till de vi blivit. Tjalle sitter i alla fall på min axel titt som tätt, speciellt när jag behöver bli påmind om att pur lust och glädje är ett oslagbart bränsle då det gäller viljan att lära.