Foto: Lena Kerje

När jag började jobba med mental träning för egen del (för drygt 25 år sedan) hade jag ingen aning om hur mycket det skulle påverka mitt vardagsliv. Syftet då var enbart att bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor efter tävlingarna på hästryggen. Jag led inte av nervositet men däremot blev jag grymt besviken när jag inte presterat så bra som jag ville och min häst inte svarat på det sätt jag var van vid från träningarna. Och den besvikelsen sög massor med energi!

Men är det inte bra att ha höga mål och inte nöja sig med att ta sig runt dressyrbanan på 62% med domarkommentaren ”prydlig ritt, hästen för dagen ngt spänd”?? För det var så det ofta såg ut i mina domarprotokoll.

 Jovisst är det bra att vilja utvecklas och inte lägga sig på soffan och käka praliner utan i stället för att ge sig ut och träna vidare. Men jag hamnade alltför ofta i problemtänk, ältande och frustration och det var inget som gynnade min utveckling. Tvärtom.

Sedan dess har jag jobbat (och jobbar fortfarande ) med mig själv för att vara klarsynt, ärlig och ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att bli den jag vill vara. Både i hundträningssammanhang och i övriga livet. För jag inser att det i allra högsta grad hör ihop.

Genom åren har jag gått igenom mängder av olika processer då det gäller att styra mina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt. Och det har långt ifrån alltid gått bra. Men om jag jämför den Heléne jag var för 25 år sedan mot den jag är i dag så är skillnaden enorm. Och det beror inte enbart på ålder och ”mognad” utan på en ständigt pågående drivkraft att vilja utvecklas, må bra och känna tillfredsställelse i det jag gör – och inte minst den jag är.

På en utbildning jag gick för ett antal år sedan fick vi frågan ”Är du den du vill vara? Jag tyckte det var en märklig fråga och visste inte alls vad jag skulle svara. ”Ja, för vem skulle jag annars vara?” eller “Nej, jag skulle hellre vilja vara nå´n annan!” Inget av de svaren kändes rätt för mig.

Jag minns att en av mina kurskompisar (som både var klok och hade jobbat med mental träning i många olika sammanhang) svarade så bra på frågan. Han sa typ: ”Inte riktigt än, men snart. Jag jobbar varenda dag på att bli den person jag helst skulle vilja vara och påminner mig ofta när jag faller utanför den ramen.”

Hans svar fick mig att tänka till och börja fundera över hur jag skulle göra för att bli den person som jag verkligen ville vara och trivas i mitt eget sällskap. Det låter kanske egotrippat men jag tror att man måste gilla sitt eget sällskap för att andra (familj, vänner, jobbarkompisar) också ska göra det.

I dag vet jag vem jag vill vara. Jag vet hur jag vill tänka, känna och agera i olika sammanhang, men det är inte alltid jag lyckas. Då brukar jag tänka på min underbara vän och dåvarande arbetsgivare Anna på Laser&Hudvårdskliniken.

Anna fick en väldigt elakartad form av lymfom och gick bort vid 46 års ålder. Hon lämnade inte bara oss kollegor och en mängd nära, kära vänner i stor sorg utan även två små barn, en man, föräldrar och syskon. Fina, fina Anna vad jag saknar hennes varma person, klokhet och humor. Och vad jag har lärt mig mycket av henne!

Innan hon gick bort sa hon: ”Vet du, om jag fick leva om mitt liv skulle jag leva det nästan precis på samma sätt. Men kanske att jag skulle jobbat lite mindre och gjort ännu mer av annat som jag gillar”. Och Anna gillade väldigt mycket! Hon reste och dök i tropiska vatten, höll på att ta helikoptercert, var en fena på att fixa fester och fantastiska middagar, ordnade vinprovningar, åkte skidor både utför och på längden och älskade allt som handlade om att gå utanför sin komfortzon och prova sina vingar. Samtidigt drev hon sitt företag, var ett superproffs både som chef och gentemot kunder och hade järnkoll på alla nyheter som ständigt poppade upp i hudvårdsbranschen.

Det var också hon som sa: ”Jag tycker livet är som en bok. Och man vill ju inte hålla på att läsa samma kapitel om och om igen. Man vill vidare och ta del av allt som händer innan man kommer till slutet!” Jag älskar den liknelsen! 

Vad vill jag då säga med hela det här smått röriga blogginlägget (som jag började skriva mest för att påminna mig själv om vad jag tycker är viktigt!)?

Jo, att mental träning för mig i dag handlar ganska lite om tävlingspsykologi och mer om vardagspsykologi. Och om jag jobbar på att vara den jag vill vara som person (kollega, hundtränare, instruktör… you name it) så kommer jag förmodligen också ha lättare att vara mitt bästa jag på tävlingsplanen. Allt hänger ihop! Mycket, mycket mer än jag någonsin trodde från början!