Foto: Ingela Karlsson

Lille Smiley (som p g a sina långa ben fått smeknamnet Spindeln) har hunnit bli sexton veckor.

Tiden går fort, och det är både skönt och lite sorgligt. Ur den lilla ulliga, knubbiga valpkroppen har en gänglig slyngel börjat ta form. Allt på honom är långt – benen, nosen, svansen… Däremot tror jag inte han kommer bli särskilt långhårig. Inte så att han kommer bli helt korthårig men någon lång, yvig päls kommer han inte få. Öronen har fortfarande inte bestämt sig hur dom ska vara. Ena dagen står ett upp, andra dagen hänger båda som två öronlappar och tredje dagen har dom lyft sig en aning. Men det spelar ingen roll hur han ser ut – jag älskar honom.<3

Från början var Smiley inte särskilt kelig. Han brötade mest runt och bet allt och alla i byxbenen och hälsenorna. En och annan näsa har också fått sig ett kärleksbett. 😉 Men nu kan han stundtals vara riktigt go och mysig. I går kom han upp i mitt knä då jag satt i kökssoffan. Han satt länge helt stilla och bara såg mig rakt i ögonen. Han har en speciell blick, klok och samtidigt lite outgrundlig. Jag kilade honom bakom öronen och han satt kvar utan att börja bitas och så fick jag några blöta, vänliga pussar på munnen (utan känning av de sylvassa mjöltänderna) innan han hoppade ner. Mysigt!

I träningen gör vi lite olika saker. Bl a försöker jag få fram rörelser inför kommande fjärrdirigering. Med Smiley kommer jag inte träna fjärren på samma sätt som jag gjort med Tarzan, eftersom dom inte är särskilt lika i sitt kroppsspråk. Smilet har mycket stadigare tassar och lättare för stadga än Tarzan och tål flera repetitioner utan att gå i spinn. 

Uppsitten från ligg är svåra att få till, de lyckas bara sporadiskt ännu. Jag är inte så petig med tekniken i rörelserna och att bakbenen är stilla, utan försöker mer forma en känsla för rörelsen just nu. Och att det ska kännas lätt för honom. 🙂

Något som han haft lite svårt för är att gripa ett föremål och hålla det stilla. Men det har vi tränat på mycket i kampleken, och i förrgår då jag provade med apporten för första gången så grep han den och kunde hålla stilla flera sekunder med hjälp av omvänt lockande.

Frivilliga ingångar till sidan har han däremot haft lätt för och bjuder ofta på i alla möjliga sammanhang. Bakdelskontroll har han också lätt för och trots sina långa spindelben har han hyfsat bra koll på dom.

Vi jobbar fortfarande med att få ännu mer tryck i kampen, men det är stor skillnad på hans förmåga at hålla i och emot nu än för bara några veckor sedan.

Foto: Ingela Karlsson

Jag tycker också han har lätt att fokusera och tänka på sina uppgifter, trots att han är så liten. Och där får jag som matte/tränare tänka mig för så jag inte kör för långa pass med honom. Några gånger har jag gjort det och det märks för då tryter koncentrationsförmågan snabbt. Ett par minuter med full fokus räcker gott och väl för killen i nuläget. 

På fredag ska Smilet på sin första vallhundskurs för Karin Söderberg. Det kommer bli några korta minipass med fokus på att tända honom. Han har träffat får hos Ingela i Fyllingarum vid fyra tillfällen och sista gången såg man att han började fatta att han är en lite vallhund. Gullesnutten!

Foto: Ingela Karlsson

Nedan en film på lite av det vi pysslar med i träningen: