Foto: Daniel Eidenskog

När man tränat tillsammans med sin hund ett antal år lär man känna varandra ganska väl. 

Tarzan och jag har varit ett team i sex år. Under de åren har vi stött på problem och motgångar. Vi har stundtals fastnat i fel tanke (jag) och hamnat i fel känsla (Tarzan… och även jag). Jag tror det är ofrånkomligt att man ibland hamnar där – hur mentalt förberedd man än är. Men vi har också upplevt fantastiska ögonblick – både i träning och på tävling. Stunder som jag alltid kommer minnas och som gör mig otroligt glad och tacksam. Och jag hoppas vi har många fler härliga upplevelser framför oss – både på och utanför tävlingsplanen. 

Efter att ha levt tillsammans med mig själv i många år så känner jag mig ganska bra. Jag vet jag hur jag reagerar i olika situationer, hur jag tänker och hanterar problem. Jag vet hur jag funkar, vad jag trivs med och vilka människor jag helst vill umgås med.

Detsamma gäller min hund. Han har förmodligen lärt känna sig själv rätt bra, och han känner även mig väldigt väl vid det här laget.  Han vet vad jag tänker och hur jag reagerar i olika situationer. I bland tror jag till och med att han kan läsa mina tankar (förmodligen för att han är skicklig på att se mönster i mitt sätt att agera).

Den här typen av relation får man först efter att antal år tillsammans. Åtminstone har det tagit den tiden för oss två. Det är en himla trevlig känsla. Lite som ett gammalt äktenskap där man är helt trygg med varandra. Kanske det inte inträffar jättemånga överraskningar och helt oväntade saker längre, men man finns där för varandra – i vått&torrt. Man täcker upp för varandra och vet hur man får den andra parten att växa lite extra och briljera. Man gör varandra bra helt enkelt. 🙂

Häromdagen var Trasan och jag och tränade i en miljö tillsammans med flera andra hundar och människor. Då jag värmde upp honom för att gå in och göra det vi skulle på planen, gick det förbi en hund med sin matte ganska nära oss. Hunden var kopplad, men skällde vilt och gjorde ordentliga utfall i kopplet mot Tarzan. Jag såg att Trasan blev lite osäker men släppte inte fokus utan tittade mot mig med frågande blick “Har vi läget under kontroll, matte??!”. Eftersom jag i ögonvrån noterat att hunden var i koppel tittade jag inte mot den utan bara fortsatte se på Tarzan med en blick och ett leende som talade om att ” Japp! Vi har fullständig kontroll på läget vännen!” Varpå Trasan släpper den skällande hunden i tanken och jobbar vidare med mig under full fokus och viftande svans. Sådana situationer gör mig varm i hjärtat och otroligt tacksam över den trygga relation vi byggt upp tillsammans. 

Det tar tid att lära känna varandra utan och innan. När jag börjar träna tillsammans med en ny hund är min tanke inte att den ska vara på topp vid två, tre års ålder. Den ska vara som allra bäst när den är sex till typ tio år (om jag har lyckan att få han en skadefri vovve) för jag vill ha en lång “karriär” tillsammans med den, och det är ofta först efter ett antal år tillsammans som alla bitar fallit på plats. Om jag som hundtränare har lagt upp min träning därefter vill säga.

Om jag kan få hunden att tycka det är lika häftigt att springa till rutan när den är nio år som när den är två – då känner jag att jag lyckats. Om den tycker det är lika roligt att stanna på inkallningen för femhundraelfte gången, för att sedan springa järnet igen, ja då har jag lagt upp träningen på ett bra sätt. Om den känner sig trygg och harmonisk med mig – trots skällande hundar eller andra svåra störningar – känner jag mig glad och nöjd.

Jag tycker man får en alldeles unik känsla med den hund som man under många år upplevt både motgångar och halleluja-moments tillsammans med. Man har vuxit ihop, man har format varandra och man har hittat knapparna som gör att man kan plocka fram sitt allra bästa även i svåra situationer. För mig är det det ultimata och något jag alltid kommer sträva efter i hundträningen. 

Jag har några förebilder – alla på olika sätt – det gäller hundträning. Vissa av dem är förare som lyckats behålla samma tåga och glöd i sina hundar år efter år. Och som sett till att utvecklingen inte avstannat för att hunden fyllt sex eller sju. Vissa hundar har till och med varit som bäst vid typ tio års ålder.

För att klara det krävs att man tränar långsiktigt. Att ungdomlig entusiasm gör att man går i land med vissa saker är en grej. Men att behålla den entusiasmen år efter år  – och dessutom förbättra och utveckla hunden – det kräver kunskap och planering. Och dessutom en synnerligen god hundtränarkänsla!