10438624_10204010550654467_4844117990040905148_n

Sharon och Koe säger YES!

 

Man blir aldrig färdig.

Det har jag konstaterat många gånger, både när det gällt ridningen och hundträningen. Och kanske är det just detta som gör det hela så roligt. Man utvecklas tillsammans med sin häst/hund hela tiden. Vissa perioder genom motgångar där man tvingats tänka i nya banor, men även genom framsteg och framgångar.

I början går utveckligen ofta ganska snabbt. Hunden lär sig massa grunder och färdigheter som sätts ihop till moment som i sin tur blir nya moment då vi avancerar upp i klasserna. Vi upptäcker massa olika personlighetsdrag hos våra hundar, och lär oss anpassa träningen efter dom.

Men efterhand går utveckligen lite långsammare och det blir ofta mer på detaljnivå som vi förbättrar oss. Och det är egentligen då det blir extra svårt – på ett sätt. När vi synkat oss som team, lärt oss massa saker tillsammans och format fram diverse färdigheter och moment och ska börja rådda i dom, då kan det lätt fallera i en annan ände. Det är åtminstone min erfarenhet.

“Man måste välja sina krig” är ett talesätt som stämmer väldigt bra i det här sammanhanget. I vår strävan att få allt “perfekt” är det så himla lätt att man förstör det som faktiskt fungerar bra. För vad är det för mening med absolut låsta bakben i fjärrdirigeringen om hunden på köpet upplever att fjärren är svinjobbig och gör den tveksamt. Eller i värsta fall inte alls.

Efter helgens kurs här hemma med Jenny Wibäck är jag ännu mer stärkt i min känsla av att “inte peta sönder” lydnaden. För några år sedan var det populärt med uttrycket “Du måste träna för 12:an för att nå 10:an”. Jag är inte alls säker på att det stämmer. Om man promt satsar på 12:an finns risken att man bara når 5:an.

Men om man låter 8:an vara good enough i ett moment som hunden tycker är svårt – tekniskt eller mentalt – så kanska man faktiskt når det betyget även på tävling. Kanske t o m 9 bara för att hunden plötsligt tycker det är lätt och man själv mentalt har släppt en aning på kriterierna. Och försöker man dessutom se till att de saker hunden har lätt för håller väldigt hög kvalité, ja då kan man definitivt vara med i matchen ändå, även på hög nivå.

Jag vill ha en hund sm säger “YES!” när jag ber den om en uppgift. Om den i enstaka fall säger “okej”, så är det okej även för mig. 😉 Men den ska aldrig behöva säga Måste jag?/Ska bara…/Vill inte