Även metallapporteringen går som en dans med en trygg matte och lite extra jävlar anamma. Foto: Cecilia Rönnbäck Modell:  Frank

Även metallapporteringen går som en dans med en trygg matte och lite extra jävlar anamma. Foto: Cecilia Rönnbäck Modell: Frank

Det är mycket känslor inblandade i hundträning.

Vi är väldigt uppmärksamma på hur hunden svarar och uppfattar träningen tillsammans med oss, och registrerar minsta tecken på att den tycker det är jobbigt eller svårt. Jag brukar kalla det “positivitetsstress”.

I grund och botten är det bra och ett tecken på att vi är måna om att hunden ska trivas, må bra och uppfatta träningen positivt.

Men i bland kan jag uppleva att vår strävan efter “en bra känsla” nästan får motsatt effekt. Vi går långa omvägar och vågar inte riktigt blotta problemet varken för oss – än mindre hunden. Och jag undrar om det många gånger inte är vi själva som blir mer obekväma av situationen än hunden. Däremot tror jag den lätt kan smittas av vår positivitetsstress.

Det här gör också att vi inte vågar vara tydliga (tydlig verkar dessutom  ofta vara synonymt med obehaglig) och förklara vad vi egentligen menar. Vi hamnar i den berömda gråzonen (jodå, jag har själv varit där många gånger) där saker varken är rätt eller fel. Åtminstone blir skillnaden för hunden obefintlig.

Ofta tar vi dessutom till belöningarna ” i förebyggande syfte” och belönar oss ifrån problemet så att det aldrig behöver blottas. Och om vi bara vill träna, och inte tänker tävla, så funkar det ju alldeles utmärkt. Då går det att lägga upp träningen så vi aldrig behöver uppleva dom här jobbiga situationerna och känslorna. Men är målet tävling blir det annorlunda. 

På tävling kommer det alltid dyka upp oväntade och jobbiga situationer som vi inte alltid kan styra över. Jag vill inte att min hund bara ska få uppleva dom situationerna på tävling, utan även på träning. Och lära sig att det inte är farligt bara för att det är svårt, och man ger inte upp bara för att det känns lite jobbigt.

Jag vet att det här är lättare sagt än gjort. Hundar är, precis som vi, olika till sin personlighet och lär sig på olika sätt. Vissa är känsliga, andra tuffare och några är hyfsat obekymrade om det mesta. Men oavsett personlighet tror jag alla blir trygga av att få saker förklarat tydligt. Jag tror också hundens självförtroende växer om den får uppleva alla situationer i träningen – även dom svåra och jobbiga – och med vår vägledning lär sig hantera dom. 

Men om vi själva tycker det är skitjobbigt att se att hunden tycker något är lite svårt … Ja, då blir det knepigt att vara den trygga och starka länken i vårt hundtränarteam.