Dagarna far fram i rasande fart.

Just nu är en period där det händer mycket, övervägande roliga saker. Jag mår verkligen som bäst när jag får små “kickar” av inspiration varje dag. Det behöver inte vara några stora saker, utan kan handla om små insikter, framsteg inom olika områden, fräscha tankar som genererar nya projekt, smakupplevelser, nya trevliga bekantskaper, mentala små utmaningar osv.

Jag vill gärna tro att jag är klokare nu än när jag var 20 – i alla fall på vissa plan. Klokhet behöver förvisso inte bara ha med erfarenhet att göra, och vissa val som jag gjorde i ungdomen kan säkert vara minst lika kloka som de jag gör i dag. Men om man är en reflekterande person (som jag anser mig vara) så lär man sig förhoppningsvis sålla bort mindre viktiga bitar och koncentrera sig på väsentligheter.

Att lära mig nya saker och utvecklas är oerhört väsentligt för mig. Varje kväll då jag lägger huvudet på kudden försöker jag ägna någon minut åt att tänka “Vad har jag lärt mig för nytt i dag?” I bland hinner jag inte innan jag somnar, och i bland kan det vara svårt att direkt sätta fingret på något specifikt. Men det har hittills inte hänt att jag inte lyckats komma på något efter lite funderande.

Jag är en social varelse som tycker om att träffa människor, alltifrån nära kära vänner till nya bekantskaper. Det är intressant att försöka förstå hur andra tänker och tycker, och vad dom grundar sina värderingar på. Vissa människor kommer jag aldrig begripa mig på (och ids inte ens försöka), medan jag mycket väl kan förstå andra – även om dom inte alls har samma värderingar eller åsikter som jag.

Då det gäller nyfikenhet och genuint intresse för omgivning och människor har jag en förebild i min barndomsvän. Hon jobbar bland annat som skribent och fotograf, och åker med jämna mellanrum ut och gör reportage om människor och företeelser. Hennes engagemang och ärliga intresse speglas verkligen i både bilder och text, och hon har en makalös förmåga att få människor att öppna sig och ge av sig själva. Och jag är rätt övertygad om att  hennes erfarenheter då det gäller de individer hon möter, har berikat och utvecklat henne själv som person en hel del.

På samma sätt som möten med olika människor breddar min erfarenhetsbank, gör samvaron med mina hundar det också. Jag har i skrivande stund haft fem hundar i min ägo – längre eller kortare tid. Inte så himla många kan man tycka, och säkerligen betydligt färre än många av er som jobbat med hundar under lång tid. Men så länge man haft mer än en, så kan man i alla fall jämföra dom med varandra.

Då det gäller mina hundar har jag haft – och har – lättare att förstå mig på vissa än andra. De agerar oftast som jag tror och förutsätter och jag kan ungefär räkna ut hur de kommer reagera på de saker jag erbjuder. Andra är mera oförutsägbara och jag har svårare att hänga med i tankebanorna.

Den perfekta hunden tror jag inte finns (och inte den perfekta hundtränaren heller…) men vissa svaga sidor hos hunden har jag som person lättare att jobba med än andra typer av brister. Medan en annan hundtränare kanske skulle tycka tvärtom. På samma sätt tror jag vissa hundar har lättare att tackla just våra brister än en annan typ av hund skulle haft. Så det gäller nog snarare att försöka matcha i hop våra styrkor och svagheter i stället för att söka efter “drömhunden”.

Men det är ju faktiskt just detta som utvecklar oss – både som människor i stort och som hundtränare. Att försöka hitta ett samarbete som fungerar mellan oss och hunden och lyfta fram det bästa hos båda parter. Det tycker jag är en otroligt spännande och häftig utmaning!

Det finns ett uttryck som jag verkligen avskyr, och det är “Man vill ju inte dö nyfiken”. FÖR DET VILL JAG!!! Jag hoppas innerligt att jag aldrig slutar vara nyfiken och intresserad av livet, och att jag aldrig ska behöva uppleva känslan av att “Nu har jag gjort precis allt jag önskat och det finns inget kvar att utforska – tack för mig”.

Hoppas ni får en skön lördag och att ni lär er något nytt i dag. Kanske om er själva, om någon annan, av era misstag eller era framgångar. Själv ska jag nu ta en runda i huset och (återigen) lära mig att växter inte överlever om dom inte får vatten någon gång mellan varven. Vissa saker tycks svårare att lära sig än andra…

Mick på bilden ovan är en vänlig och trygg individ med rätt mycket integritet och värdighet. Jag förstår inte alltid vad som rör sig i hans vackra huvud – och förmodligen gör inte han det med mig heller – men det funkar oftast bra ändå. 🙂 Och jag älskar honom så det gör ont. Foto: Lena Kerje