DSC_0485

Äntligen är vi i gång och vallar, Mick och jag.

I går hos Ingela fick jag till några pass som kändes riktigt bra. Det gäller få ner tempot lite på honom, särskilt med de här fåren som är ganska springiga, och det lyckades jag med i de sista passen. Vi tränade på att gå i och ur balans, driva i raka linjer från hörn till  hörn medan jag stod kvar på ett och samma ställe (skitsvårt!!) och så håller vi på med korta höger/vänster och direkt fram ur det – utan att han ska lägga sig. Men för att det inte skulle bli för mycket “lydnadsvallning” fick han också göra några små hämt och driva mot mig, och det fixade han så fint.

I övrigt blir det lite sparsamt med hundträning då fokus just nu ligger på annat. Men vi har en del roliga träningar och läger inplanerade i sommar och höst som tur är.

Jag får alltid lite halvångest när jag inte hinner träna så mycket som jag skulle vilja (och behöva) med Trasan Apansson. Det finns så himla mycket som jag skulle vilja lära in och utveckla hos honom, och han är verkligen en hund som behöver mycket träning för  att hålla i hop. Men det finns andra mål i livet än hundträningsmål för min del, och jag försöker intala mig att det är nyttigt för H. Lindström att släppa lite på sin ambitionsnivå. 😉

Både kommande helg och nästa är det föreläsningar och kurs. Jag har fått förfrågan om att ha ett par kurstillfällen för instruktörer som vill ha in mer mental träningstänk i sina kurser. Det känns som en riktigt roligt grej, och jag håller som bäst på att utforma ett – som jag hoppas – bra koncept.

Det är alltid roligt när personer tänker lite utanför boxen. En som gör det är Yvonne Öster på Linköpings HU. Hon har bokat konståkningsproffset Daniel Karlswärd att hålla kurs för freestyleekipagen. Han kommer bl a prata om hur man fångar publiken och bäst bygger upp sitt program vad gäller positioner över banan. Hur man kan tänka för att framhäva sin “partner” (läs hund) utan att överskugga den mm. Det tycker jag låter superintressant och jag tror man har massor att lära från andra sporter.

Då det gäller tävlingslydnad känns det som att man skulle kunna göra mycket för att få sporten mer publikvänlig och “karismatisk” utan att den tappar sin grundtanke. Jag har funderat en del kring hur vi presenterar vår sport, och i bland känns det som att det nästan uteslutande är på våra egna villkor. Det lämnas väldigt lite utrymme åt hunden, dess personlighet och behov. “Mainstream” som min yngste son skulle säga (vilket är ett skällsord utan like i hans tonårsvärld…).

Då det gäller lydnadsträning och tävling är det mesta strikt och uppstyrt. Moment ska utföras på ett – av människor – förutbestämt, korrekt sätt och rörelser ska läras in på ett  – för hunden – onaturligt sätt. Vissa raser och individer har lättare än andra att passa in i lydnadsmallen, och det gör att det hela lätt blir likriktat.

Så heja alla er som ger er ut med era icke-typiska-lydnadshundar! Förutom att det är härligt att se er, så tror jag ni har en viktig funktion att fylla. Som min måttligt hundintresserade kompis sa när han blev “medtvingad” på ett Lydnads-SM… “Ser jag en så´n där svart-vit till så somnar jag!” Så se för guds skull till att det inte somnas i lydnadspubliken – den lilla tappra publikskara som hänger kvar.

Det vore intressant att höra vad ni har för  tankar kring detta. Hur skulle man kunna lyfta lydnadssporten, göra den mer attraktiv för allmänheten – och kanske ännu roligare för både hundar och förare? Kommentera gärna eller maila. Alltid intressant att få ta del av andras funderingar och idéer – oavsett om de är genomförbara eller inte. Det viktiga är att tankar snurrar och man tänker möjligheter i stället för begränsningar.