DSC_0055

I helgen har vi haft Sharon och Koe här på besök.

Det var länge sedan vi sågs och tränade och då är det extra spännande att se vad som hänt sedan sist. Denna gång blev det mycket fokus på oss själva, vårt eget agerande och våra tankar. Vi konstaterade (återigen) att det är lätt att ha en bra känsla i träningen då det flyter på, och att det mellan varven är väldigt lätt att man “kamouflerar” sina brister – medvetet eller omedvetet – genom att belöna sig i från dom. Kortsiktigt funkar det oftast väldigt bra, men på lång sikt håller det sällan.

Jag (som är en rätt känslostyrd människa) har blivit bättre på att grotta mig igenom svårigheter och se bristerna i vitögat på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare, utan att jag för den skulle känner mig som en usel hundtränare. För faktum är att det är oerhört lätt att lura sig själv.

Jag menar, om hunden inte kan en uppgift utan att jag behöver påminna, hjälpa eller belöna “i förebyggande syfte”, ja då kan den helt enkelt inte uppgiften tillräckligt bra.  Det jag själv måste träna på är att förhålla mig neutral trots att det inte alltid känns optimalt, och inte bli frustrerad då jag känner att jag inte lyckas förklara för hunden vad jag vill att han ska göra. Och i det läget är det extra viktigt att jag ser min hund som en teamkamrat och inte en motspelare. Det är inte “jag mot honom” utan det är “vi” som ska lösa det hela. Starka tillsammans med andra ord. 🙂

Förutom fritt följ tränade vi på ingångar till sidan från full fart med apporten, utan att toucha mitt ben. Där handlar det mycket om teknik och kroppsminne för Tarzans del.  Att lära sig bromsa in på rätt punkt, svänga runt rumpan kvickt men inte slå ner den förrän han hunnit runt och är rak. Som Sharon uttryckte det “Han måste inse att uppgiften inte är färdig då han kommer in och levererar apporten – den är färdig då jag talar om att den är det.”

Vi tränade också på att hitta punkten i rutan och stanna själv. Det har varit ganska svårt för Tarzan eftersom springtanken gärna tar över i hans fall, trots att jag ofta belönar stoppen. Men där har han verkligen utvecklats massor och på tävling har han överlag gjort himla snygga rutor. Även hans förmåga att titta först och springa sedan har blivit bättre, så nu lägger jag mellan varven in diverse störningar i form av koner och annat på vägen mot rutan.

Jag är riktigt nöjd med Tarzan efter den här träningshelgen. Han fixade många – för honom – svåra saker, hade fint fokus och bjöd som vanligt på sig själv. <3 Och Sharon som inte sett oss på länge tyckte vi hade tagit stora kliv framåt. Roligt att höra!

Det var också himla inspirerande att se Sharon och Koe som fortsätter att utvecklas med stormsteg. Jag upplever Koe som en ganska komplett hund. Miljöstark, showig, med mycket tryck men ändå stabil. Och fint tränad och matchad av sin matte. Definitivt ett ekipage med landslagskapacitet. 🙂

Nedan en liten film från söndagens träningspass.