12063739_10208157885573743_3888697632061783426_n

Danska Miriam Søndergaard med sin Casey visade att det inte är en tillfällighet att de är världsmästare i lydnad. De segrade även på årets Nordiska Mästerskap efter två riktigt snygga rundor.

 

Just hemkommen från Halmstad där jag hållt lydnadskurs, och även passade på att träffa Jenny Wibäck.

Vi hade en himla trevlig eftermiddag och kväll trots att inte en enda hund tränades. I stället tillbringade vi tiden på café och restaurang och planerade kring kommande gemensamma projekt. Kul och spännande!

Jag passade även på att intervjua Jenny kring NM som hon hade äran att döma tillsammans med tre domarkollegor, och dessutom fått mycket positiv respons för sitt sätt att “våga” använda hela betygsskalan.

Det blev ingen pallplats för Sverige på detta mästerskap, trots att ekipagen gjorde flera fina saker på planen. Allra bäst blev reserven och rookien Emelie Wickström med sin bc Ki efter fina rundor både på lördagen och söndagen. Även Anna Hilding och Madelaine Eriksson hamnade bland topp 10.

Finland vann lagtävlingen före Norge och Danmark. Allra bäst individuellt var danska Miriam Søndergaard som med sin Casey visade att det definitivt inte är en tillfällighet att de är världsmästare i lydnad.

Jenny har tidigare i veckan skrivit om sina tankar som domare i sin egen blogg www.lyckagård.se så jag passade på att fråga henne om hur hon upplevde tävlingen från lite andra synvinklar också.

19669902-xtYwI

 

 

Hur kände du inför att döma NM? Tvekade du någonsin? 

Ja – en liten tvekan hade jag av två skäl; egentligen hade jag lovat mig själv att inte boka in fler saker på en i övrigt rätt fullspäckad höst. Men med lite eftertanke insåg jag att denna förfrågan låg i kategorin ”för roligt för att tacka nej till” 🙂

Min andra fundering gällde alla pågående bedömningsdiskussioner där jag inte känner mig bekväm i att utgå från tänket att betyg 8 ska motsvara ”excellenta utföranden”. Efter bra diskussioner med Thomas Lundin där jag uppmanades döma ”som jag dömde på SM 2014” så blev jag dock trygg i att tacka ja.

Hur upplevde du bedömningen mellan er domare? Tycker du ni låg förhållandevis jämnt? 

Under tävlingen försökte jag att inte tänka i dessa banor alls, då jag av respekt för de tävlande tycker det är viktigt att hålla sin linje och i största möjliga mån ge såväl första som sista start samma förutsättningar att nå höga betyg. Jämn bedömning var därför inte någon målsättning för mig och jag försökte att ta så liten notis som möjligt om de andras poäng under tävlingen trots att de ropades ut i högtalarna.

Med facit i hand så har jag förstått av att bedömningen överlag uppfattades väldigt jämn och det är förstås positivt ur den aspekten att givna poäng kan kännas ”tillförlitliga”. Men jag tror att man ska vara försiktig med att påtala vikten av jämn bedömning alltför mycket, då det kan finnas risk att man som enskild domare tror att detta är det viktigaste och då plötsligt tappar sin linje så att startnumret för de tävlande spelar en alltför avgörande betydelse.

Under domarmötet på fredagen fick jag bilden av att alla vi fyra domare tillsammans med överdomaren hade en gemensam grundsyn kring vår roll och vår uppgift och det kändes fantastiskt bra. Vi skulle dela ut betyg efter en helhetsupplevelse av respektive moment och inte dra av alla halva poäng som man möjligen skulle kunna, eftersom skalan som används då blir alltför liten för att skilja ut de bästa.

Finns det något specifikt som du personligen skulle vilja se mer av då det gäller ekipage på den här nivån?

Jag hade nog önskat lite mer glädje och tryck i många utföranden. Många visade en imponerande jämnhet och momentsäkerhet men få ”stack ut” med lite mer flashiga utföranden. Sen finns det troligen ett viktigt samband däremellan – som landslagsekipage är det förstås en större styrka att ”ta sig runt säkert” än att bli publikfavoriter.

Kanske var det därför som inget ekipage lyckades få betyg 10 från minst två domare på något moment utöver gruppmomenten. Underlaget och den speciella situationen kan förstås också ha påverkan. Jag upplever att det svenska och det norska laget var de lag som visade mest arbetsglädje bland flera ekipage, men det är svårt att få en helhetsbild av ekipagen när man dömer – man nollställer hjärnan efter varje avslutat moment för att kunna fokusera om på nytt.

Men jag vill passa på att påtala i alla diskussioner om ”bara för border collies” att här fanns det massa potentiellt snabba bc:s som ändå saknade en hel del av det driv man skulle kunna önska, så som jag ser det finns det goda förutsättningar för andra raser att konkurrera i toppen!

Du är ju inte ”bara” domare. Som tränare och tävlande, vad skulle du lägga vikt på i träningen för att ha möjlighet att konkurrera högt i mästerskap? 

Jättesvårt att svara på – och svaret beror nog på om man tänker utifrån lagets prestation eller individuellt och representerar man sitt land på det här sättet så är det ju laget som ska stå i fokus. Men samtidigt – om flera i ett lag gör individuella topp-prestationer så vinner ju laget!! Det krävs nog stort mod för att våga ta risken att ligga på den där hårfina gränsen mellan 10 och 0…

Min bild av årets NM är att det krävdes övertygande utföranden för att få loss tiorna. Det vill säga utföranden som på något sätt sticker ut och särskiljer sig från den stora massan. Samtidigt är det säkert individuellt från domare till domare exakt vad som ger den där avgörande wow-faktorn. För mig personligen handlar det om arbetsglädjen – jag vill kunna se att hunden gillar de uppgifter den får och detta har – som tur är – även stöd i regelboken där det står att momenten ska utföras ”villigt”.

Att träna en hund till korrekta utföranden fysiskt är en sak. Att träna en hund till att prestera korrekta utföranden byggt på ren och skär arbetsglädje, samspel och frivillighet – det är för mig en så mycket större prestation. För att få fram ditt absolut bästa måste du våga göra fel. Det tror jag gäller både människor och hundar!

NM är ju en lagtävling. Tyckte du att lagdeltagarna var duktiga på att lyfta fram varandra?

Jag tycker alla lag gav ett väldigt professionellt intryck och skapade goda ”hejarklackar” åt varandra. För lagets prestation skulle jag gissa att det som spelar allra störst roll är det som sker däremellan och det som andra inte ser – så där har jag ingen aning! Att vara genuint intresserad av andras framsteg, att kunna känna in vad lagkompisarna behöver eller inte behöver höra just i stunden och att på ett ärligt sätt kunna känna sig glad för någon annans skull, även om man själv inte presterat på topp den dagen…

För att komma dit tror jag att man behöver känna varandra väl och vara igenom de traditionella grupputvecklings-faserna så att man når ”prestationsfasen”. Kanske blir det svårt att nå dit i Sverige där landslaget är så föränderligt. Just nu har Sverige inget landslag, utan lagets sammansättning meddelas specifikt inför varje mästerskap.

Kanske behöver vi i Sverige få fram lite mer patriotism inom hundsporten. Idag (onsdag efter tävlingshelgen) ligger till exempel inte några länkar till NM från SBK:s hemsida eller Facebook-sida eller SKK:s. Jag kan tänka mig att de som lagt så mycket tid på att ta sig landslaget och som representerar sitt land och sin organisation kan tycka att detta känns lite trist – och jag tror allt att det skulle kunna finnas ett stort intresse hos många medlemmar att få ta del av länkar både till live-streaming och resultatlistor.

Säkerligen är det någon som fallit mellan stolarna och i så fall behövs det kanske en tydligare ansvarsfördelning kring detta inom respektive organisation (det är ju inte så krävande att utföra själva uppgiften rent tidsmässigt). Om detta påverkar lagets prestation har jag förstås ingen aning om, men jag tror generellt att det är viktigt att hela tiden hålla koll på att jante-lagen inte smyger sig in. Ska man bli bäst måste man få utrymme att blomma ut!