130702 011

Ni som följer min blogg vet att jag är ett fan av hoppryttarna Jens och Peder Fredriksson. Jens har dessutom en blogg där han delger läsarna många kloka tankar och intressanta episoder. Flera av dom kan jag lätt kan översätta till mig själv och mitt “hundtränarliv”.

Det här blogginlägget till exempel:

http://www.hippson.se/blogs/JensFredricson/vilket-system-som-helst-ar-battre.htm

Precis som i ridningen (och de flesta andra sporter) finns det många olika system att jobba utifrån. Många lyckas väldigt bra med “sitt system” och är duktiga på att lära ut det till andra.

Men just det aktuella systemet kanske inte riktigt passar mig eller min hund. Kanhända jag inte känner mig helt bekväm i det, eller så funkar min hund inte så bra med det. Eller så är det så enkelt som att jag inte jobbat enligt det systemet från början, och därför passar det inte in i mitt eget träningspussel.

Vem är det då fel på? Är det fel på mig som inte kan tänka i nya banor? Är det fel på instruktören som håller fast vid sitt system och inte ser mig och min hund utifrån vårt sätt att fungera? Eller är det inte fel på någon av oss – vi har bara olika sätt att försöka lösa ett och samma problem?

När man är rookie inom en tävlingsgren har man självklart inget färdigt system, det är ju något man finner ut efter hand. I agilityn till exempel (där jag är nybörjare) kör jag efter ett visst system som min instruktör lär mig. Jag förstår att det finns andra system som är minst lika bra, men i nuläget vill jag inte ens fundera på det. Jag har fullt upp att lära mig detta och jag väljer att blunda för de andra varianterna. Hade jag varit en fena på teknik och haft lätt att tänka i tekniska banor så hade jag säkert redan nu funderat över olika alternativ. Men jag är teknisk analfabet, och logik och systematiskt tänkande tillhör inte mina styrkor.

När jag fick Tarzan och började träna honom var han två år och sjövild. Han hade två stora intressen i livet – att kampa och att jaga efter saker som rörde sig (löv, vilt, hundar, löpare, bilar…). Hans impulskontroll var lika med noll och han reagerade på en mikrosekund. Att det överhuvudtaget gick att börja jobba med honom berodde på att han kunde gå genom eld för  sina belöningar, i synnerhet dom där han fick leka, springa och kampa. Det var mitt trumfkort i konkurrensen med allt annat häftigt runt omkring.

Eftersom jag aldrig haft den typen av hund förut hade jag inget klar strategi för hur jag skulle träna, men insåg snabbt att det här med momentträning och tävling låg vääääldigt långt bort. Istället handlade det om att få en hund som klarade att kunna vara stilla och vänta i vardagen, kunde lägga band på sig och inte gå på första bästa impuls, klarade att släppa tanken på en nyss utdelad häftig belöning för att återigen kunna tänka stillhet osv. Två av mina träningskamrater, Ingela och Ditte, har varit till otroligt stor hjälp då det gällt den biten.

Jösses så många råd och tips jag fått från olika duktiga hundtränare och instruktörer. De allra flesta har varit bra och genomtänkta, och jag använt mig av flera av dom i min fortsatta träning med Tarzan. En del andra har varit bra råd, men inte just för oss – i alla fall inte just då. I vissa fall har jag lagt undan dom i redskapslådan för att testa längre fram, eller kanske med en annan typ av hund.

Jag har numera inga stora problem med att kliva ur min komfortzon och testa nya saker. Men för att göra det måste det  kännas rätt. Om känslan är “det här skulle mycket väl kunna funka” provar jag gärna. Men jag har ju en träningshistoria med min hund vid det här laget, och om den historien säger mig att “det här är nog ingen riktigt bra väg för oss att gå” då provar jag inte. Åtminstone inte där och då.

Med tiden har jag blivit tryggare och mer bekväm med mig själv och mitt sätt att träna Tarzan. Han har i sin tur blivit trygg med mig och litar på att jag har koll på läget, och ser till att det vi gör tillsammans är lustfyllt och kul. Det innebär att jag väldigt sällan bryr mig om att förklara eller försvara mina val i träningen. Mina närmaste träningsvänner vet varför jag gör som jag gör, och andra som jag bara tränar med ibland behöver inte veta, eller ens försöka förstå. 😉