1491741_10152051042846681_1165536203640375500_n-3

Ämnet ”engagemang” kom upp på diskussion bland några kursdeltagare här i veckan.

Hur ser man om en hund är riktigt engagerad i träningen? Har engagemang bara med tempo att göra? Ska man bedöma hundarna efter ras eller individ?

Ja, frågorna var många och svaren varierade en del. Men vi fastslog i alla fall att en hund som är engagerad gör sitt bästa i alla delar av momenten. Oavsett om det gäller stadga, fart, gripande, läggande osv.

Att en sankt bernhard rent fysiskt inte kan lägga sig eller spinga lika snabbt som en bc ska man självklart ta hänsyn till. Och den ska också kunna få en 10:a på inkallningen om man ser att den i alla delar gör sitt bästa.

Själv är jag dock väldigt tveksam till att ”snabb trav” ska kunna generera högsta betyg bara för att vissa raser  kan anses som ”travande raser”. Travhästar finns förvisso, men även dom kan slå över i galopp när dom märker att traven inte räcker till! Travhundar har jag dock inte sett några exempel på.

Däremot finns det säkert individer som hellre travar än galopperar. Men så länge hunden rent fysiskt kan galoppera, typ på promenader, borde det inte finnas något hinder till att den inte ska kunna göra det i träningen. Om jag har jag bråttom till ett mål går jag ju inte fort – jag springer! Även om jag inte springer lika fort som Usain Bolt så springer jag så fort jag kan.

Men åt andra hållet är det ju lika viktigt att hunden har stadga och kan vara absolut stilla när det krävs. Att legitimera ”travande raser” är ungefär samma sak som att säga att kelpien är en ”energisk och ivrig ras”. Därför borde den kunna få betyg 10 då jag kastar apporten – även om den i sin iver inte klarar att sitta stilla med tassarna.

Och i så fall borde det också innebära att det inte finns  bostonterriers som klarar av att göra en oklanderlig vittringsapportering, för den har ju liksom inte nosen på sin sida. Ingen “nosande ras” alltså. 😉

Jag tycker målet är att hunden har samma engagemang i alla delar i träningen. Vissa saker kommer jag självklart få jobba mera med, dels på grund av hundens fysik men även på dess temperament.

Och jag tänker på samma sätt oavsett om jag skulle ha en whippet, en kelpie eller en bracco. Att min bracco förmodligen inte kommer kunna springa till rutan lika snabbt som kompisens kelipe spelar ingen roll, så länge den tar i och springer på så snabbt som den klarar. Men jag nöjer mig inte med att låta den trava (eller ta sig fram i gungstolsgalopp) bara för att det är en stor och lite otymplig ras. Eller för att det i reglerna står att det räcker med ”snabb trav”.

Ett lysande exempel på att man kan få både tryck och fart i en stor och aningen otymplig ras kan man se på filmen nedan. Jag tycker man blir alldeles lycklig då man ser Tina Gavling och hennes hundar in action!

I en blogg längre fram kommer Tina berätta om hur hon tänker och tränar för att få fram ett bra engagemang och tryck i sina hundar.