Det är ju så här man vill känna sig… Självklar liksom!! 🙂

Ibland måste man stanna upp och tänka på allt man faktiskt kan, och inte hela tiden fokusera på det man måste bli bättre på. 

“Men om man inte fokuserar på det som behöver förbättras så utvecklas man ju aldrig!!” tänker säkert någon. Fel, skulle jag vilja säga – det gör man visst. För det är en väsentlig skillnad på att träna på saker och att fokusera på saker. 

Man kan träna och ha en plan för olika saker som man tycker har förbättringspotential, utan att lägga fel fokus (och negativa känslor) i det, och göra det till “En Grej!!!”. För då är risken stor att man skapar problem av något som egentligen är ganska marginellt från början. 

Måhända vi inte flyttat berg denna helg, men åtminstone sten. Och en och annan halvstor bumling också. 🙂 Jag har haft en riktig feelgoodweekend tillsammans med några vänner – Tina och Linnea med sin läckra jaktgoldens och Marika och jag med våra svartvita krigare.

“Vi samlar alla som får plats in i bilden. Och tar en groupie… Hallå, hallå, hallå…”

 

Träningen har varit lättsam&lustfylld och det verkade som om våra hundar smittades av vår goa sinnesstämning. Tarzan som kan bli väldigt het av att få ligga i bilen och vänta på sin tur, kändes cool, öppen och lyssnade fint på mig. 

Ett team som passar varandra som handen i handsken. Eller snarare som pasta och Parmesanost. 🙂

I lördags avbröt jag träningen medan de andra fortsatte en stund till, och så for jag in till Linköping för årsmöte. Ett föredömligt kort och trevligt sådant, och jag fick ta emot trevliga utmärkelser för vårt SM-deltagande 2016. Tarzan blev även Årets Lydnadshund 2016 och fick en fin “isdroppe” med namnet ingraverat. Jättefint, tack!  Väl hemma blev det middag och prat inpå småtimmarna om allt från framåtskick inför rutan till livsdrömmar. 🙂

I dag fortsatte vi träningen efter frukost och mycket fokus låg på gruppmoment. Var och en fick “designa” sina egna eftersom vi alla har olika saker att jobba med och det blev väldigt bra träning. Nya tankar föddes hos några av oss då vi diskuterade kring de olika delarna, och långsiktiga strategier lades upp. 

Två tjejer som kombinerar beauty and brain.

Det är alltid skojigt att få andras ögon på sig i träningen och att bolla idéer och tankar tillsammans. Under gårdagen diskuterade vi en del kring vår målbild rent allmänt då det gäller tävlingslydnad. En sak vi var rörande överens om var att vi vill att det ska se lätt ut. 

Ett team som verkligen kan få det att se lätt ut!

Lydnad är verkligen inte lätt när man tänker på att det krävs en salig mix av koncentration, stadga, explosivitet, teknik, följsamhet och inte minst precision – och många gånger i en för hunden inte helt lätt miljö. Därför blir jag alltid extra imponerad – och glad! – när jag ser ekipage som förmedlar känslan av “lätthet”. Till viss del tror jag det beror på att man som förare har tränat sig själv i att se avslappnad ut även när man är fullt koncentrerad. Och vågar tro på sig själv, och lita på sin hund. Inte helt lätt..! 🙂

Och nej, man måste inte gå omkring och le om man inte känner sig bekväm i det. Men man kan ändå träna sig på att vara avspänd och “mjuk” i ansiktet och röra kroppen på ett harmoniskt och självklart sätt. “Här kommer vi” liksom – no big deal.

En annan sak som jag tränar på är att säga mina kommandon mer som en uppmaning än en befallning. Åtminstone när vi tränar, för där vill jag att hunden ska lyssna på “de små” orden. Att jag sedan får öka röststyrkan på tävling då det är en hög ljudnivå är en annan femma (och en läxa jag mig på SM förra året då Tarzan inte hörde mitt första kommando på inkallningen…). 

Ibland kommer jag på mig själv med att ta i onödigt mycket i vissa kommandon, och det är ofta i situationer där jag är osäker på om han tänker “lyda” ha ha… 😉 Det blir ofta en slags “osäkerhetskommendering” som definitivt inte gör att vår lydnad ser lättare ut – tvärtom. Så jag försöker påminna mig om att “informera istället för befalla”. Jag tycker det låter trevligare, och ser trevligare ut. 

Nu har jag landat i soffan hemma efter att ha sagt hej då till tjejerna. Jag känner mig boostad av att ha sett härliga, arbetsvilliga hundar in action och fått umgås med duktiga, hundtränare tillika ödmjuka och positiva människor. Tack tjejer, det gör vi om!

Min lilla svartvita krigare <3