DSC_0222

Vid några tillfällen har jag fått frågan ”Och vad har du honom till då?”

Frågan har gällt Tigge-Terrier och har förmodligen varit ställd av nyfikenhet och allmänintresse. En liten hund – bland två border collies – som varken tävlas eller ställs ut, varför har man en sådan?

Ja, vad ”har” man hund till överhuvudtaget kan man undra? Svaret varierar säkert beroende på om man är jägare, har massa får, använder hunden i tjänsten, har den som sällskap, tränar och tävlar i någon specialgren osv.

Jag började fundera över frågan lite extra häromveckan när jag fick ett mail av Jenny Wibäck. Vi skickar små tankenötter till varandra mellan varven. Mycket givande eftersom Jenny är en smart och inkännande person som vet hur hon ska formulera frågor för att man ska tänka till. 🙂

Vi har bl a bollat lite tankar kring nuvarande SM- kvalsystem och vad som egentligen är viktigt i relationen till våra hundar. Jenny frågade mig: ”Om du och Tarzan mot all förmodan inte skulle kvala till SM och nå era mål –vilka skulle ni vara tillsammans då?”

Jag började fundera. Och försökte vara helt ärlig mot mig själv.

Då Tarzan kom hem till oss var han två år och tanken var att han skulle tränas ett halvår, och sedan lämnas tillbaka till sin ägare. Det var jag helt inställd på och ville ha det i åtanke så vår relation inte skulle bli alltför nära.

Hur det blev med den saken vet vi ju alla i dag. Det var omöjligt för mig att inte bli absolut totalt förälskad i denna känslostormande virvelvind till hund som bara sa JAAA! till allt.  Det var liksom vi redan från början, och redan efter en vecka kände jag hur omöjligt det skulle vara att skiljas från honom efter ett halvår. Så han blev kvar… för alltid.

Den känslan har bestått och vi har en nära och känslomässigt väldigt stark relation. Den relationen skulle förbli helt oförändrad även om vi aldrig skulle ta oss till SM, om Tarzan skulle bli skadad och inte kunde tävla mera eller om vi av andra skäl inte skulle kunna göra det vi gör tillsammans i dag.

Han är en del av vår familj. Av mitt liv och min vardag. På samma sätt som Mick och Tiger. Oavsett vad dom gör, presterar eller inte presterar.

Vid ett tillfälle då Mick var skadad och jag så smått började inse att hans ”tävlingskarriär” förmodligen var slut, frågade en bekant i all välmening om jag skulle kunna tänka mig att omplacera honom som gårdshund och skaffa en ny hund. Jag blev så paff över frågan och i stället för att svara fick jag tårar i ögonen. Personen i fråga insåg snabbt läget och sa :”Ok, jag förstår. Du behöver inte svara…”

Herregud, hur skulle jag kunna vara utan Mick? Allt det vi upplevt tillsammans. Mycket sorg, men ännu mera glädje. Och tonvis av kärlek. Sådant som inga tävlingsmeriter i världen kan mätas med.

Och Tiger då? Den lilla killen som aldrig någonsin tävlat, varför har jag honom? Jo för att familjen inte känns komplett utan en terrier. För att han är en bedårande, smart, rolig och älskvärd individ som får oss att skratta. Och för att han konstant lär mig massa nya saker, typ att det inte är border collies som är världens smartaste hundras, det är jack russells. 🙂